Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tistelstång ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IIOI
samt genom de mot klädes mal m. fl. brukliga
medlen. A. T—n.
Tjuvbin. Ett starkt samhälle söker
alltid att stjäla från ett svagt under
honungs-fattig tid. De bin, som därunder söka tränga
in till andra för att stjäla, kallas t j u v b i n.
Bästa sättet att skydda sig mot dessa är att
minska flyghålet å de svagare kuporna, så att
in- och utgående bin alltid fylla
flyghålsöppningen. Misstänkes tjuveri, minskas flyghålet,
så att endast ett å två bin åt gången kunna
passera därigenom. Att stryka fotogén på
flustret och omkring det förminskade
flyghålet plägar hjälpa mot anfallande tjuvbin, om
ej fullt röveri utbrutit. Är däremot så fallet,
hjälper ej annat än att med galler stänga
kupan och bära ned den i en mörk källare.
A—r L—n.
Tjäder, Tetrao urogallus L., är den största
av våra vilda hönsfåglar. Stjärten är i spetsen
avrundad, tarserna liksom hos orren fjädrade
ända ned till tårna. Tuppens huvud, hals och
bakrygg äro askgrå med svarta tecken,
fram-rygg och vingar bruna med en vit fläck på
vingleden, bröstet svartgrönt, metallglänsande,
stjärten svart med vita tvärband och
undersidan spräcklig. Hönan, som är 1/9 mindre än
tuppen, är spräcklig av rostbrunt, svart och
vitt. Gamla, sterila hönor antaga ibland en
färgteckning liknande tuppens.
T. förekommer över så gott som hela landet,
så långt tallskog finnes. Han tillhör
egentligen de stora barrskogarna men träffas även i
mindre, lövskogblandade marker. Synes vara
stadd i avtagande, dock ej i sådan grad som
orren. Så snart snön börjat smälta på våren,
börjar tjädertuppen sitt spel, som fortsättes
till slutet av april eller början av maj. Under
själva parningstiden, i mitten av april,
utkämpa tupparna häftiga strider med varandra.
Själva spelet, under vilket tuppen sitter i
träd, och som börjar i första gryningen,
inledes med några knäppande ljud, varpå följer
ett hårt smackande, den s. k. »klunken», och
slutligen »sissningen», ett svagt visslande.
Under denna sista del av spelet råkar tjädern i
extas och är blind och döv för vad som
försiggår omkring honom. Härav begagnade man
sig förr, då det var tillåtet att skjuta t. på
spel.
Tjäderhönan lägger i maj 8—9 smutsgula,
brunprickiga ägg. Tuppen lever i månggifte
och tager ingen befattning med ungarna, som
under uppväxttiden leva huvudsakligen av
myrägg, larver och maskar. Tjäderns föda
utgöres i övrigt av bär, frön och andra
växtdelar, om vintern företrädesvis av tall- och
granbarr.
Tjädern lyfter tungt och bullrande men
flyger ganska skarpt, när han kommit i gång.
Natten tillbringar han alltid i träd.
Hybrid mellan t. och orre kallas rackelhane
(se d. o.) och mellan t. och dalripa riptjäder.
Enligt 1912 års jaktstadga är jakt å t.
tilllåten i de 4 nordligaste länen 21/8—28/2* I övriga
delar av riket får tjädertupp skjutas 21/8—31/i2>
men hönan däremot endast 21/8—15/io-
Förändringar häri, se Domänstyrelsens årliga kung.
T. jagas i början av jakttiden dels med stående,
dels med skällande hund. Fram på vintern,
då snö fallit och tjädrarna ofta sitta i topparna
av gles furuskog, är tiden inne för tjäderskytte
på topp. Härtill användas vanligen
kulstudsare av 7—9 mm. kaliber, skottställda på 100
—200 m. avstånd. Lämpliga hagelnummer
äro i början av jakttiden 3—4, längre fram
n:r 5—6. T. H—1.
Tjäle. Markvätskans frysning till is,
varigenom jorden tjälas, inträder ej omedelbart,
då jordvärmet nedgår till o°, utan det kapillära
vattnet underkyles först utan att stelna, och
då detta inträffar, motverkas och fördröjes
tjälningen av det vid vattnets frysning
frigjorda värmet. Hydrostatiskt vatten
underkyles däremot föga. Jordens värmegrad är
därför, medan tjälningen fortgår, högre än
luftens, och ju luckrare och mindre vattenhai
-tig samt därför mindre värmeledande jorden
är, desto långsammare nedtränger tjälen och
till desto lägre värmegrad underkyles jorden,
innan den t j alar. Torrläggning av jorden
och särdeles dess täckdikning fördröjer därför
tjälningen och minskar dennas djup.
Jordens sammansättning, som inverkar på dess
värmeledande förmåga, har även inflytande
på tjälningen, vilken går fortare och djupare
i sand än i lera och minst i mull- och torvjord.
Ett löst, mindre värmeledande ytlager, ss.
levande växttäcke, döda växter eller snö,
fördröja tjälningen. I samma mån som denna
går även upptinandet fortare eller
långsammare: en sandig, torr jord upptinar fortast,
mull- och torvjord långsammast, gräsvall
långsammare än öppen jord.
Tjälning av ytjorden är nyttig dels
därigenom, att jorden sönderfryser, d. v. s. luckras
av det vid frysningen utvidgade vattnet,
dels genom att den hämmar parasiters ur
växt-och djurvärlden angrepp på övervintrande
grödor. Då snö fallit på otjälad mark,
befordras tjälens nedträngande genom att med
snöplog eller skovel bana vägar, i vilka kölden kan
nedtränga genom det tunnare snölagret och
sprida sig åt sidorna. Har skare bildats på den
lösa snön, befordrar man köldens nedträngande
genom harvning.
Tjälharvning, harvning på våren, sedan
blott ytjorden upptinat men tjälen sitter kvar
nere i jorden, brukas stundom på mossjord
dels för att tidigare hinna undan med
vårbruket, dels och i synnerhet för att medhinna
bearbetningen, medan den lösa och sanka
mossjorden bär upp dragarna. Detta brukningssätt
medför dock, särskilt om våren blir kall, att
sädens groning går så långsamt, att ogräset
växer över och tillbakasätter sädesbrodden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
