Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Torkning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
no;
uppgåvos till endast 59,650. Denna nedgång
började först i slättbygderna, där jämförelsevis
stora jordbruk förhärska oeh torpen voro
talrikast, men har sedan varit starkast i
Götalands skogsbygder och Värmland.
Denna förändring avspeglar en ändring i
uppfattningen av torp-inrättningens
lämplighet som form för arbetareanställning.
Tidigare var den allmänna meningen bland såväl
jordägarna som arbetarna, att
torpareanställningen var gynnsam för jordbrukarna, som
därigenom erhöllo om än ej alltid särdeles
arbetsduglig, så dock säkert påräknelig
arbetshjälp utan synnerliga direkta kostnader,
och för arbetarna genom att bereda dem eget
hem och en tryggad tillvaro, samt även för
det allmänna genom att minska den lösa
befolkningen och behovet av fattigvård.
Med den starka ökning, som under
1800-talets förra hälft ägde rum av
spannmålsodlingen, uppstod en allmän benägenhet hos
jordbrukarna att vidga sina inägor och under
eget bruk taga torpjorden, vilken på detta sätt
kom att giva en större avkastning, än som
motsvarade värdet av torparedagsverkena.
Därtill kom, att torpen genom skiftets
genomförande mångenstädes kommo att ligga
obekvämt till, som enklaver inuti gårdens inägor
eller alltför avlägset, så att väl mycken tid
spilldes på vägen till och från arbetet,
övergången till penninghushållning och därmed
följande noggrannare beräkning av kostnader
och inkomster kom också jordbrukaren att
finna underhållet av t. och för detsamma
behövliga hägnader betungande. Skogens
stigande värde väckte också missnöje med torparnas
starka förbrukning av bränsle och deras
kreaturs åverkan på ungskogen. Härtill kom
slutligen missnöjet med torpardrängarnas
underlägsenhet under vid gården lagstadda tjänare,
vilket medförde en alltmer* ökad benägenhet
att ersätta torpare med statare. Å andra
sidan började också missnöje uppstå hos
torparna, i det att de stigande dagsverksprisen,
vilka icke i allmänhet medförde motsvarande
förbättring av torparnas villkor, kommo dessa
att anses tryckande, och därtill kom en
stigande självkänsla, som gjorde arbetet hos andra
mindre tilltalande, en uppfattning som starkt
understöddes genom de rådande sociala
reformsträvandena. Den »flykt från landet»,
som allt mer grep omkring sig, gjorde sig
naturligtvis även gällande inom denna
folkklass, och dessa omständigheter förenade hade
till följd, att den förut vanliga indragningen
av t. för att öka jorden under eget bruk mot
slutet av 1800-talet efterträddes av allt större
svårighet att få dagsverkstorpen besatta.
Enligt lag 14/« 1907 om nyttjanderätt till
fast egendom är t.-upplåtelse mot
dagsverksskyldighet att betrakta som arrende och
föreskrives att, där ej i avtalet är bestämt, huru
dagsverkena skola fördelas på året, denna
fördelning skall ske så jämnt som möjligt på
årets veckor, samt att jordägaren bör i god tid
för varje arrendeår, eller för varje tid, för
vilken visst antal dagsverken angivits i
avtalet, meddela torparen uppgift å de dagar, då
dagsverkena skola utföras. Även om avtalet
innehåller annan bestämmelse, är torparen ej
skyldig att infinna sig till dagsverke förr än
å andra dagen efter det dylik uppgift lämnats,
liksom han ej är skyldig att utgöra
överdagsverken över det i avtalet bestämda antalet.
Torpare. Se Arbetare, Jordbruksbefolkning.
Torrfodring. För att göra de torra
fodermedlen smakligare och mera lika sommarens
fodermedel har tidigare rätt mycket brukats
att uppblöta såväl strå- som kraftfoder med
vatten och giva dem som sörpa. Detta bruk
anses icke ändamålsenligt, emedan det blöta
fodret mindre än torrt framkallar
spottav-söndringen och dessutom utspäder magsaften
och sålunda försvagar matsmältningen. T.
anses sålunda fördelaktigast, dock helst i
förbindelse med saftiga fodermedel, ss.
rotfrukter, drav, melass, dränk m. m.
Torrkvistning. Se Beståndsvård.
Torrläggning omfattar enl. 7 kap. av
gällande vattenlag dels dikning, dels
vattenavled-ning, däri inbegripet sänkning eller uttappning
av sjö, samt dels in vällning för torrläggning
av mark. T. kan hava till ändamål att
möjliggöra jords uppodling eller åstadkomma en
för växtodlingen gynnsam fuktighetsgrad i
jorden eller ock att motverka frostländighet.
(Se Frost.) Sådana företag hava ss.
allmännyttiga sedan gammalt främjats av staten genom
lagstiftning, understöd genom anslag och lån
samt tillhandahållande av sakkunniga
biträden. (Se Konsulent, Lantbruksingenjör,)
Lagstiftning. Redan i Sveriges gamla
landskapslagar och landslagarna funnos
bestämmelser om dikningsskyldigheten och
jordägares rätt till avlopp för sin jords t., och dessa
bestämmelser hava sedan småningom vidare
utformats. Genom en k. f. 2% 1764 fastställdes
skyldigheten att vidmakthålla upprensningen
av vattendrag för att möjliggöra odlad jords
t. De nu gällande bestämmelserna om t.
sammanfördes i lag om dikning och annan
avledning av vatten 20/6 1879 (»Dikningslagen»)
och hava med några ändringar införts Som
kap. 7 i Vattenlagen av zo/s 1918 med ändringar
*°/6 1920. Denna lags bestämmelser om t.
äro i huvudsak följande.
1. Dikning. Rätt till avlopp
för vattnet över annans mark, som möter, äger
den, som för torrläggning av sin mark vill
utvidga eller eljest förändra dike, men ägaren
av den jord, över vilken dike drages, äger
att för skada och intrång, som vållas av
dikningen, få ersättning. Härvid får vatten
inledas till annans dike, men ersättning skall
lämnas för nödig fördjupning eller annan
förändring av detta, liksom för ökad kostnad för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
