Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Torröta ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11IO
Sammansättningen är i medeltal:
vatten.........12 proc.
kvävefria extr.......75.7 >
växttråd........2 >
råfett ... . . . . . . 0.3 »
råprotein ........ 6 »
aska....... . _L_-__4___» 100
smb. äggv........1.8 >
100 kg. motsvara 110 f. enh.
Som människoföda passar t. bäst till
inblandning i bröd samt till beredning av soppor
och puddingar. — Litt. H. Juhlin-Dannfelt
och K. E. Mårtensson, Potatistorkning.
Reseberättelse 1917.
Torröta kallas i allmänhet sjukdom hos
rotfrukter och potatis, bestående däri, att
rötternas eller knölarnas vävnader förstöras
av parasitsvampar under bibehållande av fast,
ofta intorkad beskaffenhet. Jfr Bladmögel,
Filtsjuka, Fusarium, Potatissjuka.
Torrsubstans. Se Torrämne.
Torrved. På rot torkade stammar av
furu och gran förekomma i stor mängd i
skogarna i Norrland, företrädesvis på brändor
och försumpad mark. Äldre stammar bestå
huvudsakligen av kärnved och äro därför
mycket varaktiga. Användes huvudsakligen
till bränsle eller kolning men även till
hustimmer och takspån. På grund av sin
sprick-fullhet duger den ej till sågning.
Torrvikt. Se Frökontroll.
Torrämne, torrsubstans, den
vattenfria återstoden av ett ämne, sedan
fuktigheten avlägsnats, vilket vanligen sker genom
det fint pulvriserade ämnets upphettning vid
100 ° C. eller dess inneslutning tillsammans
med starkt vattenupptagande ämnen, ss.
koncentrerad svavelsyra, tills konstant vikt
uppnåtts.
Torskfiskar, Gadidcs, äro mjukfeniga
fiskar med simblåsa utan luftutgång och långt
fram sittande bukfenor. De viktigaste
hithörande arterna äro: torsk, Gadus callarias
L., med vit sidolinje och skäggtöm, kolj a,
G. œgle†inus L., med svart sidolinje och en stor
svart fläck på vardera sidan under den
främsta ryggfenan, vitling, G. merlangus L.,
med en svart fläck vid bröstfenornas bas, alla
dessa med 3 rygg- och 2 analfenor, samt
kummel, Merluccius merluccius (vulgaris)
Flem., och långan, Molva vulgaris Flem.,
båda med 2 ryggfenor och en analfena, den
förra utan, den senare med skäggtöm.
Torsken har stor utbredning på norra
halvklotet och finnes runt Skandinaviens kuster,
i östersjön upp till norra Kvarken. Fisket
är av stor betydelse och sker såväl helt nära
land som ute på öppna havet, huvudsakligen
med långrev och trål. Den minsta torsken går
vissa tider på västkusten alldeles intill land
och erhålles då även i landnot. Torsk ätes i
Sverige färsk men även som saltad och torkad
till kabeljo eller klippfisk. Koljan, som hos oss
finnes endast på västkusten, är också en
mycket matnyttig fisk. Den håller sig mer ute
på djupet, och nära land fångas den blott
undantagsvis, i djupare fjordar. Vitlingen går
visserligen in i södra östersjön men har
betydelse endast för västkusten, där den fångas
såväl ute på havet som inne i skärgårdarna.
Kummel har mindre betydelse i vårt fiske och
fångas blott i mindre mängd vid trålfiske ute
i Skagerack. Även långan fångas vid detta
trålfiske, men större betydelse för det
bohuslänska fisket har dess fångst vid fiskebankarna
i norra delen av Nordsjön och i Atlanten n.v.
om Shetlandsöarna, där den under våren och
sommaren fångas i stora mängder med backor
(långrev) på djupt vatten, 100—400 m. Den
saltas och torkas till saltlånga eller kabeljo,
eller ock fläkes den, spännes ut med
träspjälor och torkas mycket starkt till
spillånga, som användes till lutfisk.
Dessa torskfiskar leka vanligen på
efter-• vintern eller försommaren ute i öppna havet.
I Bottniska viken synes dock torsken leka mest
i juli—augusti. Torskfiskarnas rom flyter
omkring i vattnet. K. A. Andersson.
Tortrix, Tortricidae. Se Vecklare.
Torv, i förmultning stadda, grövre
växt-(och i mindre mängd djur-) lämningar, vilkas
form och cellbyggnad ännu är så bibehållen,
att deras härkomst därav kan utrönas.
Genom fortgående sönderdelning övergår t. till
mull. Jfr Förmultning, Humus, Jord, Mull.
I tempererat eller kallt klimat, där
förmultningen fortgår långsamt, uppkommer t. i så
Torsk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
