Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Unkenhet ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1141
delning i kroppen och avsöndras i urinen. U.
kan direkt upptagas av växter, men kommer
dem till godo som näring, huvudsakligen
sedan det genom urinjäsning överförts till
ammoniumkarbonat .
Urocystis, stråbrand. Se Sotsvampar.
Uromyces. Se Rostsvampar.
Uroxe. Se Nötboskap.
Ursus. Se Björn.
Urtica. Se Nässla.
Urticaria. Se Nässelfeber.
Urval. Se Förädling.
Uspulun. Betningsmedel, vars verksamma
beståndsdel utgöres av klorfenolkvicksilver,
vilket till 30 % ingår i preparatet. Det
har visat mycket tillfredsställande verkan
mot snömögel och synes även mot
sädesslagens sotarter (utom flygsot hos korn och
vete) samt mot kornets strimsjuka vara fullt
användbart. Grobar heten nedsättes icke av
detta betningsmedel, och skjutkraften höjes
ofta genom detsamma väsentligt. Som
desinfektionsmedel för drivbänkar och mindre
jordarealer mot groddbrand, klumprotsjuka och
andra i jorden förekommande svampar synes
det också försvara sin plats. Th. Lfs.
Ustilago. Se Sotsvampar.
Utdikning. Se Dikning, Torrläggning.
Utdrivning, virkesdrivning (se d. o.).
Utegångsfår, Utegångshästar, får, hästar,
som gå fritt ute även under vintern. Se Får,
Hastavel, Skogsruss.
Utfall 1. Framf all (sed. o.). 2. Sågutfall.
Se Sågning.
Utflyttning. ’ Se Jorddelning: Skifte.
Utfodring. Se Fodring.
. Utfodringsförsök för utrönande av vissa
fodermedels verkan och näringsvärde samt
fastställande av normer för olika djurslags
fodring hava i stor mängd utförts, alltsedan
man börjat söka vetenskapliga grunder för
djurens fodring. Äldre tiders u. kunde dock
på grund av den ofullkomliga kännedomen om
närings- och kroppsbeståndsdelarnas kemiska
natur ej komma längre än till den
helhetsverkan, som vissa fodermedel eller viss
foderblandning hade på djurens avkastning. Först
med den moderna kemiens födelse kunde man
göra undersökningar över de särskilda
näringsämnenas omsättningar och verkan.
Särdeles hade J. von Liebigs i början av
1840-talet framställda läror om näringsämnena och
deras olika betydelse för djurens näring till
följd, att u. på rationella grunder i stor
omfattning började utföras. Som de första bland
dessa kunna anföras fransmännen Claude
Bernards undersökningar över näringsämnenas
smältbarhet och J. B. Boussingaults över
förhållandet mellan djurens näring och
produkter samt om fett bildningen. J. B. Lawes
började år 1848 på Rothamsted i samarbete med
H. Gilbert de undersökningar rörande bl. a.
husdjurens näring, vilka där alltjämt fortgå,
och i Tyskland vidtog från 1850-talet liknande
undersökningar vid ett antal
lantbrukskemiska försöksanstalter, som i huvudsak utrett
’näringsförloppet och fodringens grunder (se
Näring). I Danmark börjades år 1883 på N. J.
Fjords förslag och under hans ledning vid det
Lantekonomiska försökslaboratoriet u., som
voro inriktade på att genom utbyte av olika
fodermedel i de i praktiken använda
foderransonerna utröna de olika fodermedlens
näringsverkan och fodringens lämpliga
sammansättning. Genom dessa alltjämt fortsatta
försök liksom de enligt den vid
försökslaboratoriet utarbetade tekniken anordnade
omfattande försök, som vid den år 1906 inrättade
svenska Centralanstalten för
jordbruksförsök av dess föreståndare Nils Hansson utförts,
har utfodringslärans utveckling och dennas
praktiska tillämpning i hög grad befrämjats,
och genom den omfattande
kontrollverksamheten i ladugård och svinhus (se
Kontrollförening) hava de vunna resultaten kommit
under en allsidig prövning och vunnit allmän
tillämpning.
Utfodringsförsöken delas efter sitt syfte
och sättet för utförandet i fysiologiska och
praktiska försök.
Fysiologiska u., för vars utförande
en omfattande vetenskaplig apparat fordras,
hava till närmaste syfte att genom
undersökning av de givna fodermedlen, de alstrade
produkterna och försöksdjurens "avsöndringar
bestämma fodermedlens smältbarhet och de
särskilda näringsämnenas omsättningar och
användning i kroppen.
Fodrets smältbarhet och tillgodogörande
fastställes genom jämförelse mellan det
avvägda fodrets innehåll av de särskilda
näringsämnena och de i träcken funna mängderna av
samma ämnen. Av skillnaden beräknas
mängden smälta näringsämnen och dessas
smältbarhetskoefficient. Träcken innehåller dock
ej blott de osmälta resterna av näringsämnena
utan även av kroppen avsöndrade
matsmältningsvätskor och tarmslem, liksom å andra
sidan en del av näringen förloras genom
jäsningar i matsmältningskanalen. För dessa
böra rättelser göras. (Se Smältbarhet.)
För att bestämma ansättningen eller
förlusten av kroppsvävnader måste även den
genom urinen avsöndrade kvävemängden tagas
med i beräkningen. Om denna kvävemängd
avräknas från det kväve, som såsom nyss
nämnts beräknas vara upptaget ur födan,
utgör skillnaden den kvävemängd, som
motsvarar ökning eller minskning av
kroppsäggvita.
Ansättningen eller förlusten av kroppsfett
kan beräknas, om man även bestämmer
kroppens vinst eller förlust av kol. Detta sker
genom att fastställa mängden kol å ena sidan
i upptagen föda och å den andra i träcken
jämte förlusten av kol genom de gaser, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
