Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Utsäde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
^0%^d<^
1145
kärnor oftast dömda till undergång, och
särskilt gäller detta baljväxters frön, vilka på
grund av sin höga kvävehalt äro synnerligen
mottagliga för bakterieangrepp. Vid betning
tillintetgöres mestadels grobarheten hos en
gång grodda kärnor. Insektangrepps
skadliga verkan växlar, beroende på vilken del
av fröet angripits och hur grundligt det gjorts.
Skada å frö vitan eller baljväxters hjärtblad
t. ex. förstör ej direkt grobarheten men
inverkar dock, om en större del av dessa organ är
förtärd, störande på plantans utveckling. Är
hos fröviteväxterna grodden angripen eller hos
baljväxterna rot- eller bladdelarna förstörda,
är givetvis fröet odugligt.
Tröskskada är den vanligaste skadan
å u. Än är den så tydlig, att den märkes med
blotta ögat, än en mer oansenlig men därför
ingalunda ofarlig ytskada, än inre och ej på
ytan iakttagbar. Helt sönderslagna kärnor
och kärnor med avslagna groddar äro givetvis
värdelösa till u. De Helt skalade kärnorna äro,
för så vitt ej grodden tillika är skadad, något
som vid havre ofta är fallet, ej alltid
groningsodugliga. Omedelbart efter tröskningen gro de
vanligen lika bra som och till och med snabbare
än oskalade, men då skalet utgör ett verksamt
skydd mot luften och mot mikroorganismer,
äro skalade kärnor mer blottställda för skadlig
inverkan. Skalade kärnor i en torr vällagrad
vara kunna ganska väl bibehålla sin grobarhet,
men annars går den med tiden, och hos vissa
växter (t. ex. havre) mycket snart, förlorad.
Skalat timotej frö förlorar mycket mer av sin
grobarhet vid förvaring över sommaren än
oskalad. I varje fall äro de skalade kärnorna
i jorden mer utsatta än oskalade för varjehanda
angrepp. Om skalet är bitvis avslaget eller
upptrasat och skadan är över grodden, är faran
ungefär densamma, som när skalet är helt borta.
Hos vete och råg, vars kärna ej ss. hos korn och
havre är skyddad av inneragnar (skal) och
därför träffas direkt av tröskverkets slag,
uppstå vid tröskningen små remnor på kärnan,
vilka ofta äro så fina, att de ej synas, och fler
ju ovarsammare tröskningen skett. Dessa
remnor kunna, trots sin litenhet, få en ödesdiger
inverkan på grobarheten, om förhållandena äro
ogynnsamma, ss. vid lagring av otillräckligt torr
säd och vid betning, särskilt då denna sker med
kopparvitriol. På klöverarternas frön uppstår
vid tröskning och nötningen en tröskskada,
som ofta ej kan spåras på fröets yta, nämligen
en bristning av sambandet mellan lillroten och
hjärtbladen. Denna skada, »brutna g r o
d-d a r», är under år med torrt bärgningsväder
tyvärr alltför vanlig, ej sällan uppgående till
20—30 %. Den kan genom försiktighet vid
tröskning och nötning hållas nere vid en
obetydlighet. Försiktig behandling vid tröskning
av utsädesvaror borde alltså iakttagas mer än
i allmänhet sker.
Friskheten hos u. bedömes efter dess
färg, glans och lukt. Färgen bör vara
den för sorten eller stammen karakteristiska;
avvikelser därifrån kunna tyda på, att varan är
av mindre god beskaffenhet. Så angiver t. ex.
grådaskig färgton hos vit- och gulhavre samt
hos korn, att säden fått mycket regn under
bärgningen, och en brunaktig färgton, att
säden blivit »bränd», under det att en allt för
ljus färg tyder på ofullständig mognad eller
brådmognad. Brun färg hos baljväxtfrön, såväl
Fig. 1, 2, 3 redan sönderfallna groddar, 4, 5.
skadade men ej ännu sönderfallna groddar,
6 normal groning.
trindsädesslagen som klöverarter, angiver dålig
bärgning, otjänlig lagring eller överårighet och
är alltid tecken på osäker grobar het. Hos
alsikeklöver utgör ljusgrön, hos vitklöver gulgrön färg
tecken på lägre mognadsgrad, men gul färg
hos rödklöver är däremot ej bevis på omogenhet
utan kan vara utmärkande för stammen.
Färgen bör vara möjligast jämn; ojämn färg kan
bero på ojämn utveckling och mognad men
även härröra från inblandning av annan sort.
Det bör dock märkas, att hos rödklöver alltid
gula och violetta samt hos vitklöver vitgula.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
