Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Utter ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
uso
fördelaktigt att till slättbygd skaffa
sättpotatis från bergstrakter och till lera från
sandjord — i båda fallen från för potatisen
särskilt lämpliga växtförhållanden, men även från
mossjord till fast jord.
Utter. i. Uttern, Lutra (vulgaris) lutra (L.), är
ett mårddjur, som rör sig förträffligt i vattnet
tack vare sin smidiga kropp, de med simhud
försedda fötterna och den långa, kraftiga
svansen, som vid simningen tjänar som roder och
vrickåra. Den täta, ovan mörkbruna, under
gråaktiga pälsen är så gott som ogenomtränglig
för vatten. Uttern kan stanna under vattnet i
flera minuter utan att behöva gå upp till ytan
för att hämta luft. Hanen, som är större än
honan, når fullvuxen en längd av över s/i m.,
vartill kommer den omkring 1/2 m. långa
svansen. U. förekommer över hela landet, såväl
vid sötvatten som utmed kusterna. Han
stannar sällan någon längre tid på samma ställe
utan tyckes ständigt befinna sig på vandring.
Han lever av fisk, kräftdjur, grodor m. m.,
söker föda om natten och ligger under dagen
stilla i ett stengryt, ett busksnår eller någon
annan säker tillflyktsort ej alltför långt från
vattnet. Honan föder, vanligen under
efter-vintern eller tidigt på varen, 2—3 ungar.
U. gör ej någon nämnvärd skada på fisket,
annat än då han uppträder, där fiskodling
bedrives. På sådana ställen är det därför
enligt jaktstadgan tillåtet att fånga honom i sax.
Eljest skjutes han för det värdefulla skinnets
skull, vilket i olikhet med andra
rovdjursskinn är användbart året om. Jakt på u.
företages, vanligen under senhösten eller början
av vintern, på så sätt, att jägaren med hjälp av
en hund uppsöker uttern i hans gömställe
och söker att driva ut honom för att skjuta
honom, innan han når vattnet. Ligger grytet
invid vattnet eller har det utgång under detta,
brukar man söka hindra honom att undkomma
genom att utsätta ett s. k. utternät på lämpligt
ställe i vattnet. Även på land rör sig u.med
en viss smidighet, men är med sina korta ben
icke någon snabblöpare, utan en människa kan
på slät mark utan svårighet springa i kapp
med honom. U. skjutes vanligen med hagel
n:r 6—7. T. H—1.
2. Se Fiskeredskap, IV b.
Uttvättning av växtnäring ur jorden.
Genom nedsipprande vatten kan jorden lida
betydlig förlust av växtnäringsämnen. Faran
för dylika förluster är större, ju fattigare jorden
är på absorberande ämnen. Uttvättningen är
därför minst på lera, större på mull- och
torvjord och störst på mager sandjord. Den ökas
med nederbördsmängden men är i allmänhet
obetydlig eller ingen på bevuxen jord, där
växtrötter upptaga de lösta ämnena. Den ökas
i den mån jorden är rik på lösliga ämnen,
varför uttvättningen av kalk växer med jordens
kalkhalt och kväveförlusten stiger efter
gödsling med kreatursgödsel. Tillförsel av upplö-
sande ämnen ökar deras u.; således medför
gödsling med koksalt och klorhaltiga kalisalt
ökad förlust av kalk, som lösliggöres av
kloren. Fosforsyra och kali, som absorberas
starkt i jorden, uttvättas knappt annat än ur
svagt absorberande jord, såsom ren torvjord;
kalk utlöses däremot starkt, varför ytjorden
ofta är kalkfattigare än älven. Betydelsefullast
är dock uttvättning av kväve i form av
salpetersyra, vilken alls ej kan kemiskt bindas i jorden.
Gödsling med salpeter bör därför ej givas på
obevuxen jord annat än kort före sådden och
aldrig i större mängd än växtrötterna kunna
beräknas upptaga under den närmast följande
tiden, och framför allt ej på hösten annat än
i så små mängder, som växterna hinna
upptaga före vintern. På träda, särdeles å
genomsläpplig jord, bör ej heller kreatursgödsel givas
i större mängd längre före sådden än behövs,
för att gödseln skall bliva tillgänglig för
sädesbrodden. Jfr Absorption.
Utvecklingslära, härstamningslära,
descendensteori, evolutionsteori,
är läran om samtliga levande organismers
utveckling ur varandra och ur enkla
gemensamma stamformer. Denna lära, som vid sin
uppkomst vid mitten av förra århundradet
rönte starkt motstånd från flera håll, är
numera allmänt antagen. I sin fulla utsträckning
framställdes den först av Darwin, som
samtidigt sökte giva en förklaring av orsakerna till
denna utveckling. På den tiden kände man
icke till, vad som var ärftlig och icke ärftlig
variation, och skilde därför icke heller
tillräckligt strängt dem emellan. Den över allt i den
levande naturen förekommande variationen
ansåg man bero dels på inverkan av yttre
faktorer, dels på en hos alla organismer inneboende
tendens att variera i alla möjliga riktningar,
och variationerna betraktades, oberoende av
deras orsaker, såsom åtminstone till vida
övervägande del ärftliga. Bland de uppkomna
varianterna sker så under och genom kampen
för t i 11 v a r o n • ett naturligt
urval, i det att de sämre utrustade duka under
och endast de bäst utrustade få leva kvar.
Bland dessas avkomlingar finnas så åter
de, som äro ännu något bättre lottade och
som därför i sin ordning bliva segrare i kampen,
och på det sättet skrider utvecklingen så
småningom framåt, genom att de årliga små
avvikelserna läggas tillsammans och till slut nya
arter, nya raser etc. uppkomma. (Darwins
seiektionsteori eller läran om det
naturliga urvalet.)
Mot Darwins utvecklingsteori står bland
andra mutationsteorien, i början av detta
århundrade framställd av holländaren Hugo de
Vries. Enligt densamma försiggår
utvecklingen och artbildningen icke, såsom
darwinismen antager, så småningom och gradvis
utan i stället plötsligt, liksom stötvis eller
språngvis genom uppkomst av s. k. mutatio-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
