Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vankant ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1164
utfalla, varigenom vattnet blir m j u k t.
Likaså utfäller dylik tillsats gips, som bidrager
till vattnets hårdhet. Vattnets hårdhetsgrad
kan därför bestämmas genom den mängd av
fällning, som uppstår vid tillsats av soda,
pottaska eller såpa.
Då grund- och källvatten kommer i beröring
med den fria luften, bortgår kolsyra, varigenom
de medels densamma lösta salterna på sätt nyss
nämnts utfalla i fast form, och detta befordras
av vattenväxtligheten, som upptager kolsyra
ur vattnet, varför ock dessa växter ofta bliva
betäckta av kalk- och järnslam. Detta kan i
kalkrika vatten avsättas i så stor mängd, att
det bildar lager av bleke (se d. o.) och järnockra.
Å-, flod- och sjövatten är, sedan de lösta
salterna till stor del avsatts, mjukt v. och
tjänligare än hårt grund- och käll-v. till
matlagning och tvätt, men hava förlorat den
förmåga att släcka törsten, som kolsyran giver
brunns- och i synnerhet källvattnet. Det
mjuka vattnet innehåller alltid organiska
ämnen, härrörande från däri levande växter och
djur, föroreningar, som kunna göra vattnet
mindre lämpligt till dryck. Mängden av sådana
bestämmes vanligen genom den mängd syre,
som åtgår för deras förstöring genom
syrsättning (»s y r e f ö r b r u k n i n g»). Mängden
upplösta ämnen i olika slag av färskt vatten är
i medeltal:
i Flodvatten . . .
Sjövatten ....
Källvatten . . .
Gott brunnsvatten j Brunnsvatten i all-; mänhet ....
Syre-för-
b rakning
Kalk
Koksalt
S:a
fasta
ämnen
O.60 O.50 O.20 O.26
O.60
1-3
2-5
7-7
II.4
15.2
3 3
7-4
14.0 28.4
8.3! II.8 32.2
59-2 j 89.4!
Med de till havet strömmande vattendragen
mottager detta lösta ämnen, och då vatten
alltjämt avdunstar från havet, får detta en
högre halt av salter, företrädesvis lättlösliga
natrium-, kalium, kalcium- och magnesiumsalter
(klorider, sulfater och i små mängder
bromi-der och jodider). I oceanen innehåller vattnet
omkring 3.5 % salter, varav omkring 2.7 %
koksalt, men mindre i samma mån
tillströmningen av sött vatten är riklig. I Kattegatt är
salthalten 2.5—3.2 %, i Öresund omkring 1.5
men i Bottniska viken blott omkring 0.4 .%.
Dylikt vatten med låg salthalt betecknas som
bräckt. Salt och bräckt vatten är till följd
av sin salthalt otjänligt till vattning av djur
och landväxter.
Vattnets halt av fritt syre är
av stor betydelse för växterna och i vattnet
levande djur. Ett luftfattigt v. är otjänligt
till bevattning, och vattendjur kunna t. o. m.
kvävas däri. Syre upptages ur luften, varför
nederbörds vatten är rikt därpå, och ett
luftfattigt vatten blir syrerikt, då det rinner fram
i beröring med luften. Det riktas även på syre
av däri växande växter i solbelysning. Om
vintern, då växtligheten är inskränkt samt isen
hindrar luftningen och med sitt snötäcke
utestänger ljuset från förefintliga vattenväxter,
kan sjöarnas vatten bliva så syrefattigt, att
fisken kan kvävas däri. Syrehalten i v.
minskas genom förmultning av växt- och
djurlämningar; brunt mossvatten är därför syrefattigt,
i synnerhet vid högre värmegrad, ss. i grunda
sjöar. Jfr Bevattning, Fiskevård.
Vattnets betydelse för
växterna. Växterna behöva vatten dels som
näring, dels som lösningsmedel för den näring,
som de upptaga ur jorden, och vattentillgången
i denna är i hög grad bestämmande för
tillväxten och skördens storlek. De äldre
rotdelarnas hudlager är ogenomträngligt för
vattnet, som upptages blott genom de yngsta
rotdelarna och de rothår, dessa bära. Vattnet med
däri lösta ämnen intränger genom dessas
cellväggar och ledes vidare genom växtens
vävnader och användes vid assimilationen för
bildandet av organiska ämnen, varefter
återstoden avdunstar i luften genom
mellanrummen mellan cellerna och dessas utförsöppningar,
klyvöppningarna, som finnas huvudsakligen
på bladens undersida. Om sättet för vattnets
upptagande och dess ledning genom växten
samt olika växtarters behov av vatten och
förmåga att tåla en ringa tillgång på v. eller
överflöd därpå, se Näring och Transpiration.
V.-tillgången bestämmer så till vida
skördemängden, som vattenbrist hämmar
näringsupptagandet och växternas utveckling; i torka
blir därför vattentillgången det som främst
avgör skördemängden. Vid riklig v.-tillgång
utvecklas de vegetativa delarna mer än de
fruktbildande, växten blir grovvuxen,
blomning och mognad försenas. Vid alltför högt
vattenstånd i jorden blir dennas genomluftning
förminskad och växternas utveckling
tillbakasättes (se Dikning). Vattenbehovet är olika
för olika växter och deras olika
utvecklingsskeden. Råg, morötter och potatis äro de av
våra odlade växter, som bäst passa för torr
jord; vete, havre, rovor och klöver m. fl. fordra
för gynnsam utveckling större fuktighet; på
vattendränkt jord odlas ris, men av vårt lands
nyttiga växter trivas blott några fodergräs vid
så hög fuktighet i jorden. Även olika sorter
av samma art hava olika behov av fuktighet:
tvåradigt korn fordrar för riklig utveckling
större fuktighet än 6-radigt; guldregnhavre
tål torka bättre än flertalet övriga sorter. Ju
djupare rötterna gå, och ju mer de äro
förgrenade och utbredda, samt ju mindre bladens yta
är, desto bättre tåla växterna torka. Växterna
allt beräknat pa 10,000 delar vatten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
