Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vete
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1172
med trubbig groddända, den allmännast
odlade arten. Av dessa botaniska former
växa en- och tvåkorn vilda i främre Asien, och
det synes antagligt, att enkorn är en egen
art, under det att övriga former antingen
utvecklats ur tvåkorn eller härstamma från
vilda former, som nu, utom tvåkorn, äro
försvunna.
Vanligt v. finnes i en mängd sorter, som
skilja sig företrädesvis i följande avseenden:
Borstvete, som mest odlas i torrt
klimat, och borstlöst, kavelvete. Agnar
glatta (stålvete) eller ludna (s
ammets-vete). Axtäthet och därav beroende axform:
kubb vete med mycket täta, små ax; hos en
del andra äro småaxen tätt packade på någon
viss punkt, så att axen där bliva »knutna».
Kärnan kan vara mer eller mindre m j ö 1 i g
eller glasig (mjukt ock hårt vete,
se Glasighet), varmed ock följer lägre eller
högre glutenhalt och bakningsduglighet (se
d. o.) Det svenska förädlade, mjuka vetet
skattas lägre än det importerade hårda vetet,
emedan det har högre vattenhalt, 15—19 %
mot 11—13 % hos det senare, och mindre
bakningsduglighet. Det förra ger därför av lika
vikt mjöl mindre såväl viktsmängd som
volym bröd, nämligen av det förra 135—150 g.
och 400—450 cm8, det senare 150—168 g.
och omkring 500 cm3 bröd av 100 g. mjöl.
Stråstyrkan är en sortegenskap, som
står i nära förhållande till axtätheten, men även
påverkas av yttre förhållanden (se Liggsäd).
Efter utvecklingstiden skiljer man mellan
höst- och vårvete.
På grund av dessa olikheter hava flera olika
system för vetesorternas indelning uppställts.
(Se Körnicke & Werner, Handbuch des
Ge-treidebaues, Bonn 1885; Vilmorin, Les meilleurs
blés, Paris 1880; Jak. Eriksson i Lantbr.
Ak:s tidskr. 1892; Hj. Nilsson i Sv.
Utsädesförenings tidskr. 1896.)
Veteodlingens omfattning. V.
ntager främsta rummet bland sädesslagen i
avseende på areal och skördemängd. Det
odlas på omkring 100 mill. hektar, och
skörden växlar mellan 800 och 1,100 mill. dt. De
förnämsta veteproducenterna äro i följande
ordning Ryssland, Förenta Staterna,
Ostindien, Frankrike och Argentina, av vilka alla
utom Frankrike hava haft betydande
utförselöverskott. Högsta skörd pr ha. lämnar
Danmark (32 dt.), Belgien (25), Holland (24),
Tyskland, Storbritannien, Schweiz och Sverige
(omkr. 21 dt.), under det att Förenta Staternas
skörd är omkring 10, Ostindiens 8, Rysslands
7 och Argentinas omkr. 6 dt. pr. ha.
I Sverige har veteodlingen länge ökats och
skördarna under senare tid betydligt stegrats,
väsentligen till följd av mindre givande
lant-sorters ersättning i landets södra delar med
avkastningsrika förädlade sorter, ökningen
framgår av följande siffror:
År
Ha.
Proc.
av åkern
Skörd dt.
Dt. pr ha.
1801—1810 . 1861—1870 . 1871—1880 . 1881—1890 . 1891—1900 . 1901—1910 . 191I—1920 . 1921 ....
14,900 56,400 68,400
71,500
74,5°°
85,400
130,000
1 146,000
1-7 2.5 2.4 2.2 2.1 2.4 3-5 3-8
181,000 770,000 980,000 1,030,000 1,232,000 1,615,000 2,427,000 3,423,000
12.1 13.6 14.3
14.4
4* 18.9
19.8
23-4 1
Av landets län står Malmöhus högst, där
år 1921 v. odlades på nära 29,000 ha.,
motsvarande omkr. 8.3 proc. av åkern, och
lämnade en skörd av 953,000 dt.; länets veteskörd
plägar uppgå till omkring 1/3 av rikets hela
skörd av detta sädesslag. I övriga slättbygder
i södra och mellersta Sverige upptager vetet
3.5 % av åkern, men odlas föga i de höglänta
landsdelarna med övervägande grusig jord
och så gott som alls ej i Norrland. I allmänhet
odlas det som höstsäd; vårvete som är mera
fordrande och oftast senare mognande, odlas
föga, mest i Halland. Vete odlas mer vid större
än vid mindre gårdar och upptog år 1919 vid
gårdar med högst IO ha. åker omkr. I %
» > IO—50 » » 2.4—4.9 >
t> » över 50 » ■» 4.5—5.3 »
av åkern.
önskvärda egenskaper.
Stråstyvhet, som motverkar liggsäd, ökar
möjligheten att genom stark gödsling höja
skörden. Storkornighet, fyllig kärnform och
tunnskalighet, varmed följer större mjöl
utbyte. Hög rymdvikt, som beror av
kornformen och torrhetsgraden. God
bakningsduglighet, som är högst hos torra, hårda varor,
medelhög hos vårt lantvete och lägre hos de
förädlade, mjöliga sorterna. (Se
Bakningsduglighet.) Tidig mognad, som medför större
utsikt till god bärgning, torr och bakningsgod
säd. Groningsmognaden ej alltför tidig, emedan
säden då lätt gror i axen vid fuktigt
bärgningsväder. Motståndskraft mot förhärjande
sjukdomar, i synnerhet gulrost och
stråknäckare-sjuka.
Sorter. Av ovan anförda arter (1.
underarter) av v. odlas i Sverige endast vanligt
v., T. vulgare Vill. Förr odlades nästan
endast lantvetesorter, mestadels jämförelsevis
små- och glesaxiga kavelveten med vek halm,
samt här och var även k u b b v. med mycket
täta ax, små korn och styv halm. Under
senare delen av 1880-talet började det från
Skottland år 1874 till Danmark införda och
där allt mer spridda squarehead-v.
att odlas. Denna sort, utmärkt genom tätt,
upptill tjockare ax med 3—5-korniga, glatta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
