Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vete - Vetemyggor - Veterinär, djurläkare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1174
Odling. Höstvete går bäst till på en fast,
t. o. m. något styv, väl avdikad lerjord, helst
med god kalkhalt. Vårvete, som inom kortare
tid skall fullborda sin utveckling, har än större
fordringar på jordens bördighet och
näringstillstånd och passar mindre väl för styv lera.
Lätt jord giver oftast mindre skörd av v.;
mulljord medför mindre god övervintring,
sen mognad och lätt kärna. Höstvete passar
bäst efter helträda eller efter så tidigt skördat
grönfoder eller klövervall, att jorden före
sådden hunnit få god beredning. Vårvete odlas
helst efter väl skötta rotfrukter. Gödslingen
bör lämna vetet en riklig och lätt tillgänglig
näring, vilket för höstvetet är så mycket
viktigare, som det på hösten upptager blott föga
näring men på våren har ett mycket livligt
näringsupptagande. Lätt lösligt kväve bör dock
finnas i endast mindre mängd, emedan v. eljes
lätt blir frodvuxet, lägger sig och lider mycket
av svampangrepp. Därför lyckas v. bäst på
jord, som är i »gammal kraft», så att det kan
gödslas med mindre mängd (10—20 ton per
ha.) kreatursgödsel och i övrigt få sitt
näringsbehov tillgodosett med konstgödsel:
superfosfat på hösten och vid behov övergödsling med
salpeter på varen. Vårvete, bör följa på en
starkt kreatursgödslad förfrukt och självt få
blott konstgödsel. För kaligödsling är v., som
odlas på den vanligen kalirika lerjorden, föga
känsligt.
Jordens bearbetning bör vara
djup och omsorgsfull men ej så fin och så jämn
i ytan, att hopslamning kan befaras. Efter
vall bör plöjas med skumrist, som lägger
grästorvan i fårans botten, och därefter harvas och
vältas samt jorden därefter genom
skumplöjningar hållas ren och lucker, med sista
bearbetningen ett par veckor före sådden, så att
jorden före denna hinner sätta sig. Om jorden på
våren är hopslagen i ytan, brytes skorpan
genom vältning eller harvning.
Sådd. Höst-v. tål bättre än råg sen sådd
och sås därför vanligen senare (i september—■
oktober) utan svårare skada under
övervintringen, men sådd i god tid gör brodden
härdigare och framkallar utveckling av sidoskott
redan på hösten, vilka hinna samtidig utveckling
med huvudskotten. Jämnare mognad samt
mindre mottaglighet för svampsjukdomar vinnes
sålunda än efter sen sådd, som medför
skottbild-ning på våren. För vårvete är tidig sådd en
förutsättning för god skörd. Såningsmängden
är i medeltal för höstvete omkring 200, för
vårvete, som buskar sig mindre, omkring 250
kg. per ha. Av förädlade sorter, som äro
storkorniga och föga förgrena sig, behöves mer
utsäde än av småkornigt lånt vete. Radsådd
medför samma fördelar som för andra
sädesslag och sker med med 12—15 cm. radavstånd
(se Sådd).
Myllningsdjup 4—6 cm., grundare vid sen
sådd och styv jord än i motsatt fall.
L i g g s ä d förekommes, då säden är frodig,
genom toppning, medan brodden är fotshög,
då axämnet ännu sitter föga över jordytan.
Skörden bör som av annan säd ske vid
gulmognad eller till utsäde vid fullmognad (se
Mognad). Säden bör helst skylas väl (se
Skyl-ning). Skördemängden av höstvete plägar i
medeltal för hela landet uppgå till 17 till 22
dt. per ha. och för vårvete till 10—16 dt., men
kan för förädlade sorter nå bortåt det dubbla.
Vikten växlar mellan 30 och 50 g. per 1,000 korn,
något lägre hos vår- än hos höstvete. Hl.-vikten
mellan 75—82, i medeltal 78 kg., motsv. 129
^ höll. Halmskörden plägar väga hos vårvete
hälften mer än kärnan, hos höstvete ända till
dubbelt.
Skador och sjukdomar. V.
angripes av många parasiter ur djur- och
växtvärlden. Av de förra är vetemyggan värst, av
de senare rost, både gul- och svart-, i andra
rummet sot, stråknäckare och rotdödare (se
d. o.).
Vetemyggor kallas två ytterst små
gallmyggor, vilka som larver leva i blommor av
vete eller någon gång råg. Larverna äro ett
par mm. långa, till färgen m. 1. m. gulröda.
De utsuga kornen, som skrumpna och mögla.
Vanligast är vetemyggan, Contarinia
tritici Kirby, som är gul. Mindre allmän är
röda v., Clinodiplosis mosellana Géh. V. äro
mycket allmänna hos oss och nedsätta
stundom skörden med flere procent. Något
pålitligt medel mot dem känner man ej, men det
torde vara till gagn, om ett angripet fält
omedelbart efter skörden djupplöjes och nästa år
användes till rotfrukter. Genom detta
förfaringssätt skulle de i jorden befintliga larverna
eller pupporna omkomma. A. T—n.
Veterinär, dj urlakar e.
Djurläkekonsten omtalas redan hos gamla tidens kulturfolk.
Som den vetenskapliga djurläkekonstens
grundläggare nämnas den gamla tidens främste
naturvetenskapliga forskare (Hippokrates, Aristoteles
m. fl.), vilka sökte finna naturliga orsaker till
sjukdomarna. Hos grekerna funnos redan på
dessa författares tid yrkesdjurläkare (hippiatres
= hästläkare). Hos romarna utvecklades
djurläkekonsten än mer men var, av Vegetius’
omfattande i 4: e årh. utgivna verk Artis
mulomedici-næ libri att döma, starkt behäftad med
vidskepelse. Efter det med romerska rikets fall inträdda
allmänna förfallet i kulturen började
djurläkekonsten åter att komma till heders under
medeltiden, och under den nyare tidens början
författades flera betydande verk, ägnade
huvudsakligen åt hästarnas sjukdomar och
hälsovård. De förhärjande djurfarsoter, som
uppträdde under 1700-talet, föranledde berömda
läkare att ägna sig åt djurläkekonsten och
regeringarna att upprätta veterinärskolor.
Den första av dessa grundades år 1762 av
Claude Bourgelet i Lyon, och vid denna
läroanstalt studerade de män, som grundlade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
