Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vickerbladviveln ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
"79
vild samt odlas stundom och finnes förvildad
i gamla trädgårdar. Även denna art är mycket
svårutrotad, men har grunda rötter. C. tricolor
L. är en sydeuropeisk, icke slingrande ettårig
ört, med blå, i botten gula och vita blommor.
Den odlas i flera varieteter som grupp- och
rabattväxt. Fröet kan i april—maj sås på
kalljord.
Vindbräda 1. vindskiva kallas den
brädskoning, varmed gavlar på tak klädas.
Vindkraft, vindmotor. I slättbygder
och särskilt i kusttrakter, där tillräckligt stark
vind i allmänhet ständigt kan påräknas, har
vinden sedan gammalt allmänt använts som
drivkraft för kvarnar, pumpar m. m. I
kuperade och skogbevuxna trakter, ss. är det
vanliga i Sverige, gör vindens ojämnhet och ofta
förekommande vindstilla denna kraftkälla,
»ehuru billig, dock mindre användbar. Dess
begagnande har därför avtagit, i den mån andra
bekvämare och pålitligare motorer blivit
till-•gängliga, och förekommer numera
huvudsakligen för vattenpumpning, där en jämn gäng
har mindre betydelse. Även där vind i
allmänhet kan påräknas, gör dess oberäknelighet,
att för andra arbeten annan motor helst bör
finnas i reserv, men i sådant fall motväges
vindmotorns billiga driftkostnad av kostnaden
för förräntning och amortering av den dubbla
motor uppsättningen.
Vindens ojämnhet gör, att vindhjulen böra
ifayggas så stora, att de lämna behövlig kraft
även vid svag vindstyrka, och förses med
anordningar för reglering av vindtrycket efter
olika vindstyrka.
Vanligen räknas en vindhastighet av 4 m. i
sek. som den minsta, vid vilken kraften med
fördel kan tillgodogöras. Där denna ej kan
påräknas under större delen av den tid, då
kraften behöves, är v. icke att räkna med.
Den kraft, varmed vinden verkar vridande,
beror även på storleken av vindfångets yta
-samt på dennas vinkel mot vindriktningen.
Vindens kraftverkan ökas med vingarnas
sammanlagda yta, men i avtagande progression;
•en 8-vingad motor med vingarna täckande Y3
av cirkelytan ger ej dubbelt utan blott 1 x/a
gånger så stor kraft, som en lika stor 4-vingad
motor med blott y6 av cirkelytan täckt, och
denna kan giva lika mycket eller mera nyttigt
arbete än ett vindhjul av samma diameter men
med spjäljalusier, som nästan fullt utfylla
vingplanet. För att vinden skall verka
vridande, måste den träffa vingarnas yta i sned
vinkel, och dennas avvikelse från det mot
vindhjulets axel vinkelräta planet bör vara
större, ju mindre vingens hastighet är, och
således störst inemot vingens centrum och
avtagande mot spetsen. Vingarnas yta göres
därför ofta ej plan utan skruvformigt böjd eller
bruten.
, V. med få hjul. Deras konstruktion
bör enligt dansken P. La Cours omfattande
försök fylla följande fordringar: 1. Vingarnas
antal bör vara 4, med så få motståndsytor som
möjligt, särdeles mot spetsen. 2. Vingarnas
bredd bör vara överallt lika, y4—1/s av
längden. 3. Vingarna böra börja på ett avstånd från
axeln ungefär 1/i av vinglängden. 4. Vingens
tvärprofil bör åtminstone ut mot spetsen vara
böjd. 5. De enskilda vingytornas vinkel mot
vingplanet bör vara 10—25 °, tilltagande från
spetsen inåt. 6. Vingspetsens hastighet bör
vara 2.4 gånger den gynnsammaste
vindhastigheten (vanl. 5—6 m. i sek.).
Inställningen i vinden skedde hos
väderkvarnar av äldre typ för hand genom hela
kvarnhusets eller dess övre dels vridning, men
sker numera vanligen genom vindens påverkan
på en styrstjärt. Regleringen av vindhjulets
hastighet skedde förr vanligen genom ökning
eller minskning av det segel, §om klädde vingen.
Numera finnas åtskilliga
olika,regleringsanordningar; en sådan består däri, ,att vindytan
utgöres av på tvären över vingstommen sittande
vridbara plåtjalusier, vilkas ställning regleras
genom ett system av hävstänger och en skjutbar
tyngd, som inställes så, att vingytorna vid
visst vindtryck vridas, så att de erbjuda
vinden mindre tryckyta.
Mångvingade. v., vindrosor,
efter sitt ursprung även kallade
amerikanska vindmotorer, ha en krets radialt
ställda vingytor eller jalusier, antingen plana,
böjda eller med bruten yta, samt automatisk
inställning i vind och reglering av
omloppshastigheten vid ökad vindstyrka. Vindhjulets
radierande ribbor eller plåtar, som förr
vanligen fyllde omkr. 80 % av vingytan, men
numera ofta betydligt mindre, ända till ned 50 %,
äro stundom i grupper om 10 förenade till ett
mindre antal sektorer. Ribborna eller plåtarna
ha i allmänhet stark avvikelse från vingens
plan, varmed följ er, att de kunna komma i gång
även vid mycket svag vind. De hållas i vind
med en på vindhjulaxelns förlängning fäst
styrstjärt. Hastigheten regleras på olika sätt.
Ett sådant består däri, att parallellt med hjulet
sitter ett sidoplan, som vid starkare vindtryck
vrider vindhjulet ur vinden, varvid vridningens
storlek regleras genom ett par belastade
saxhävstänger; genom en dragstång kan denna
motvikt frånkopplas, så att hjulet kan ställa
sig parallellt med vindriktningen och således
alldeles bringas ur verksamhet. Även
förekommer s. k. centrifugalreglering,
så anordnad, att de enskilda vingdelarna eller
de av dem bildade sektorerna vid starkare vind
och större hastighet vrida sig, så att deras yta
mer eller mindre närmar sig vindriktningen,
varigenom vind tryckets verkan minskas.
Arbetseffekten kan för en 4-vingad
v. beräknas efter följande formel:
Arbetet = F x vz x 0.0008 hkr.,
däri F är den verksamma vindytan, beräknad
i m2 vinkelrätt mot axeln, och v betecknar vind-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
