Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åkerren - Åkerven; se Kösa - Ål - Ålandsrot - Åldersbestämning - Ålfälla, Ålglipe, Ålharka, Ålhomma, Ålkista; se Fiskeredskap - Åm - Ånggryta; se Ångpanna - Ångkokning, Ångning; se Desinfektion, Foderberedning - Ånglokomobil
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
härd för ogräs, parasitsvampar, skadeinsekter
och andra smärre skadedjur. För att
förekomma detta, böra de årligen avslås före
fruktsättningen samt tid efter annan, lämpligen
under trädesåret i samband med
dikesrensningen, renhackas; torven, sönderhackad och
torkad, bör spridas över åkern eller bortföras
för kompostering.
Åkerven. Se Kösa.
Ål. 1. Fisk, Anguilla vulgaris Turt, av
ålfiskarnas familj, Anguillidæ, förekommer i
både salt och sött vatten, i sött dock blott
honål, som dit uppstigit från havet. Hanålen
förekommer vid landets väst- och sydkust
och vid ostkusten upp till norra Småland
eller möjligen något längre norrut. Han blir
icke på långt när så stor som honålen.
Enligt vad först på senare åren utretts,
utvandrar ålen i och för fortplantningen till de
centrala delarna av Atlanten. Där har man
anträffat små larver, vilka ej som de äldre
ålarna hava cylindrisk kropp utan till formen
snarast likna ett pilblad och äro ofärgade,
nästan genomskinliga. Dessa larver föras av
havsströmmarna in mot Europas kuster och
in i Medelhavet samt börja, när de nått en viss
längd, sin förvandling till cylindriska men
ännu färglösa s. k. glasålar. Först så
småningom antar ålynglet genom
pigmentbildning i huden en allt mörkare färg. Glasål
uppträder i stor mängd vid Västeuropas
Atlantkuster. Medan en del av densamma
uppstiger i närmaste söta vatten, fortsätter en
annan del vandringen inåt Nordsjön och in
i Östersjön, alltjämt avtagande i antal, ju
större avståndet blir från de trakter, där
ålynglet först nådde land. En del av
honålungarna söker sig nämligen i varje i havet
utfallande å eller älv upp mot sjöarna i det inre
av landet. Ju längre man kommer inåt
Östersjön, desto fåtaligare och större äro de
uppstigande ålungarna. De ha då hunnit bliva 4—5
år eller äldre. I sjöarna stanna honålarna
några år, troligen minst 4, för att sedan
anträda återfärden till kusten och de avlägsna
lekplatserna i Atlanten. De ålar, som ännu
icke börjat vandra, äro m. l. m. gulaktiga på
buken (gulål), vilken är vit hos de stora
utvandrade ålarna, som kallas blankålar. Dessa
fångas i rinnande vatten i ålkistor eller lanor,
vid kusten i ålhommor eller bottengarn. Ål
fångas för övrigt i ryssjor, med not, på
långrev och annan krokredskap. Se Fiskeredskap.
Ålen lever av småfisk samt av olika
insektlarver och andra smådjur.
I många sjöar, som äro långt avlägsna från
havet, eller till vilka ål på grund av hinder av
ett eller annat slag icke eller endast i
otillräcklig mängd kan uppstiga, kan det vara skäl att
genom årliga eller med icke alltför många års
mellantid upprepade inplanteringar sörja för
en tillräcklig ålbesättning. Härtill lämpar
sig bäst den ungål, som årligen uppstiger i
våra åar och älvar. Den småål, som på
lämpliga platser vid västkusten och i öresund lätt
kan fångas i stor mängd, bör icke användas,
enär den i regel till stor del består av hanål.
Ålyngel eller s. k. »sättål» till inplan tering
anskaffas genom fiskeriförvaltningen från de
av staten inrättade yngeluppsamlingsstatkv
nerna vid Trollhättan och Älvkarleö.
Inplanteringen (med t. ex. 10 yngel per hektar
av sjöns yta) verkställes under juni—förra
delen av augusti, vid vilken tid ålynglet
brukar fångas.
Om ålfiskets omfattning, se Fiske, om
yngelfångsten, se Fiskodling. H. N.
Ålandsrot, alant, Inula helenium L., en
högvuxen, korgblomstrig ört (fam. Compositæ)
med stor grenig rot, långa, under gråludna
blad och stora guldgula blomkorgar.
Förekommer vild (urspr, förvildad) i s. och m.
Sveriges kusttrakter och odlas såsom läkeväxt.
Roten är sedan gammalt berömd som bröst-
och magmedel. Två- till treåriga plantors
rötter uppgrävas på hösten, rengöras, klyvas
och torkas.
Åldersbestämning hos hästar och hundar
kan med stor säkerhet göras på grund av
tändernas framkomst, växling och form (se
Hästar), hos behornade kor efter antalet ringar
på hornen, i det att en insänkt ring vanligen
bildas för varje dräktighet.
Ålfälla, Ålglipe, Ålharka, Ålhomma,
Ålkista. Se Fiskeredskap.
Åm, gammalt rymdmått för våta varor,
vanligen = 60 kannor = 156 l. Se Mått, mål
och vikt.
Ånggryta. Se Ångpanna.
Ångkokning, Ångning. Se Desinfektion,
Foderberedning.
Ånglokomobil, den förr vanligaste eller
så gott som enda kraftkällan inom lantbruket,
när levande dragkraft ej räckte till, är en med
transporthjul försedd sammanställning av
en ångpanna och en ångmaskin
med de för deras drift nödiga anordningarna.
Lokomobilen har ingen utväxling från
maskinen till transporthjulen utan kräver dragare
för sin förflyttning. Sammanställningar, där
sådan utväxling finnes, kallas lokomotiv.
Dylika, byggda för landsvägskörning, användas
även inom lantbruket, såsom t. ex. för forsling
av ångmaskinen och tröskverket från gård
till gård för tröskning.
1. Ångpannan, i vilken vatten
avkokas till ånga av högt tryck, bör med minsta
möjliga bränsleförbrukning alstra största
möjliga mängd ånga. Det bästa bränslet för en
ångpanna är stenkol, men i
lantbrukslokomobilerna eldas ofta med bränslen, som finnas på
gården, såsom ved, torv och sågavfall. Om
dessa bränslens förbränningsvärme, uttryckt
i värmeenheter eller kalorier, se
Bränsle. Allt det i bränslet magasinerade
värmet kan ej komma ångbildningen till godo,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
