Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ånglokomobil
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vattnet förorenas av smörjolja, som medföljer
ångan. I senare fallet kommer avloppsångan
ej i beröring med vattnet.
Inmatningen bör under jämn drift ske
kontinuerligt, så att vattenståndet i pannan håller
sig i det närmaste oförändrat. Skulle
ångtrycket visa benägenhet att stiga för högt,
sänkes det genom rikligare matning, varigenom
temperaturen sjunker, då ju matarvattnet även
efter förvärmning är mycket kallare än
vattnet inuti pannan, och likaså kan man ofta få
upp ett för lågt ångtryck genom att avstänga
matningen. Vattenståndet får dock växla
blott inom rätt snäva gränser: för högt
vattenstånd minskar pannans ångrum, vilket i flera
avseenden är en olägenhet, men för lågt
vattenstånd medför rent av fara. Om vattenståndet
sjunker så lågt, att de översta tuberna eller
eldstadstaket torrläggas, blir plåten lätt så het,
att den mjuknar och brister på grund av det
höga trycket, och då exploderar ångpannan,
varmed följer fara för förstöring av gods och
liv.
Vattenytans höjd i pannan iakttages
medelst Vattenståndsröret, ett
glasrör, vars övre ände står i förbindelse med
ångrummet, den nedre med vattenrummet.
Dessutom finnes som ytterligare säkerhet på
pannan två utblåsningskranar på sådana höjder,
att den övre alltid skall giva ånga, den undre
alltid vatten, när de öppnas.
Ångans tryck i pannan avläses på
manometern, som för varje panna skall vara
försedd med ett streck, angivande det normala
arbetstryck, för vilket pannan är avsedd, samt
ett tydligt rött streck, som angiver det högsta
tillåtna trycket, som ej får överskridas, enär
fara för explosion då uppstår. För att ej
ångtrycket genom oaktsamhet från eldarens sida
skall kunna överskrida den tillåtna gränsen,
måste varje panna vara försedd med
säkerhetsventil, som utifrån tryckes mot
sitt säte med sådan styrka, att ångtrycket
inifrån förmår öppna den först när det nått
den högsta tillåtna gränsen, d. v. s. då
manometern visar på det röda strecket. Då rusar
en del ånga ut, varigenom trycket sjunker
eller i allt fall eldaren varskos, att ångtrycket
är för högt, och manas att vidtaga åtgärder
för att sänka detsamma.
Med tiden förorenas eldytan på eldsidaii av
sot, på vattensidan av pannsten, som
bildas av fasta föroreningar och lösta ämnen i
matarvattnet. Dessa ämnen nedsätta i hög
grad värmeledningen och minska alltså
pannans förmåga att avkoka vatten. Sotet
avlägsnas lätt genom dragning av tuberna med
en borste av järntråd. Värre är det med
Pannstenen. Visserligen är pannans inre genom
större eller mindre under driften med luckor eller
proppar slutna hål åtkomligt för rengöring,
men bäst är att använda vatten med ringa
benägenhet att bilda pannsten. Källvatten
är mycket dåligt som matarvatten på grund
av sin höga halt av lösta salter (hårt-vatten)..
Bäst är vatten, som länge varit utsatt för
luften, alltså yätten ur sjöar eller dammar.
(Se Vatten.)
2. Maskinen har till ändamål att
omsätta den högspända ångans energi till
mekaniskt arbete, vilket alltid avgives i form av
rotation hos en axel, från vilken det medelst
rem och remskiva sedan överföres till
arbetsmaskinen. På senaste tiden har man med
mycken framgång byggt maskiner, där ångan
genom sitt tryck på skovlarna i ett på axeln
befintligt skovelhjul direkt driver denna runt,
s. k. ångturbiner, men de vanligaste
ångmaskinerna äro s. k.
kolvångmaskiner. Dessa verka så, att ångan genom
sitt tryck driver en i en cylinder rörlig men till
innerväggen ångtätt slutande kolv fram och
åter i cylindern, vilken rörelse med tillhjälp
av vev och vevstake förändras till roterande.
Den kraft, med vilken kolven drives framåt,
är, förutom av kolvytans storlek, d. v. s.
cylinderarean, beroende av skillnaden i tryck
pr. cm.2 räknat på den sida av kolven, där
ångan befinner sig, arbetssidan, och på
den andra, hinder- eller
mottryckssidan. De äldsta ångmaskinerna och även
alla moderna, fasta, där hushållning med ånga
är en huvudsak, arbeta med ett tryck på
hindersidan, som är lägre än atmosfärtrycket,
varför de kallas lågtrycksmaskiner.
Detta åstadkommes därigenom, att när
kolven vänder, det med ånga fyllda rummet, som
nu blir hindersida, sättes i förbindelse med ett
rum, som hålles kallt med kylvatten, varvid
ångan rusar dit för att där utfalla (kondenseras)
till vatten, vilket medför en plötslig sänkning
av den kvarvarande ångans tryck till en liten
bråkdel av atmosfärtrycket. Denna
kylanordning, som ej finnes på i lantbruket använda
farbara maskiner, kallas kondensor, och
med sådan utrustade maskiner
(lågtrycksmaskiner) kallas oftast
kondensormaskiner. Maskiner, där man avstår från det
låga trycket på mottryckssidan och låter
ångan, när den uträttat sitt arbete, »puffa
ut» i luften, kallas
högtrycksmaskiner, i vilka man genom högt tryck hos den
från pannan inkommande ångan kan få
tryckskillnaden på kolvens båda sidor stor, oaktat det
på mottryckssidan överstiger atmosfärtrycket.
På ånglokomobiler (se fig. föreg, sida)
befinner sig maskinen omedelbart ovanpå pannan,
med vilken den är sammanbyggd. Ångan
kommer in i arbetscylindern genom den utifrån
med spak eller rätt manövrerade
pådragasventilen, men har därvid att passera
slidskåpet med sin slid, vilken
fördelar friskångan växelvis åt ena eller andra
änden av cylindern och samtidigt öppnar
avloppet för den förbrukade ångan från motsatt
ände. Att insläppa ånga under hela
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
