Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
G1ansvi I,var ett renhjordens under, över vars
bländvita päls den svarta ryggranden smög mjukt
som en orm i sol; de små hovarna voro blanka,
ögonen som den svarta natten och hornen hade
spetsar ända från roten. När hon sprang, gnistrade snön som eld under hennes lätta steg, och
när hon drack, bildade det sig på vattnet stjärnor
vid mulen.
Hela lägret kallade henne »vårt barn», och
gamle Tatjtje, hennes lyckliga ägare, förde henne
ofta i stolt glädje förbi kåtorna till söndagsfröjd
åt barnen, som kastade smekord över henne.
Så blev tid att Glansvit skulle bära sin första
kalv. De unga tjurarna gnuggade — skälvande
av iver att uppnå sin fulla skönhet — red an bort
hornens förbrukade fjolårsskinn mot fjällets dvärgvuxna buskar och trän. Och s å sprungo de stolta
omkring med sina blödande kronor flammande
som viggar mot bergrandens blåmjuka luft.
Många av dem voro utan vank, men gamle
Tatjtje tyckte ändå ingen av dem vara vacker
nog å t Glansvit-undret.
Så drevo alla de sju familjerna en morgon,
långt innan solen var vaken på fjällkrönets nya
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
