Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
34
ditt barn — du goda ren — du blomma — du
vita sol.
Men Glansvits ögon v oro fulla av förskräckelsens mörker, och när kalven hos henne sökte
den näring han behövde, rusade hon darrande upp.
— Du onda ren, puttrade Tatjtje smeksamt,
du dumma ren — tag din son — ett under —
snövit — utan fläck som du. Drick, drick, vita
barn !
Tatjtje lade sig på knä och höll försiktigt
kalven mot Glansvits spända juver, gjorde det
utan att förundra sig, ty ren kor äro ju som vinden,
så fulla av nycker och så svåra att förstå sig på.
Många av dem måste ju läras att hålla av sina
barn.
Tatjtje visste, att fick den lilla bara en enda
gång hos modern släcka sin törst, så var hon
sedan bliven hennes skatt och öga. Men Glansvit
försvarade sin mjölk, försvarade den med hovar
och med horn — flydde tillbaka till hjorden.
Modern tog emot henne med detta låga, knäppande,
egendomligt snattrande ljud, varmed renkorna alllid locka och prata med sina små. Tatjtje hade
i den i hast med
ryckta matsäcken intet mjölkf
örråd;
ingen av de andra korna hade ännu ökat hjorden.
Tatjtje svepte in den vita blomman i skörtet
av sin kolt, stack sin till blods skurna tumme
i hans mun och ilade uppför tillbaka till lägret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
