Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54
den onda, goda drycken snart skulle taga slut?
Detta gjorde också Skjul av stor godhet, fast
med mycket skälvande hjärta och mycket skälvande ben.
Allt gick bra några få år. Skjul följde ofta
skamlappen för att lära, ty han var vår bästa
finnare. Vem kunde då veta, åt vilket håll renarna sprungit? Vi hade en liten grotta — alldeles för oss själva, där vi vilade oss och drucko.
Men så hände en dag, att Hiljes gamla sur-
ögda, fula hustru Muonke — Skjul måste ännu
spotta, när han tänker på henne — fick reda
på oss. Hon sade, att fick icke hon lika mycket
av solvattnet som vi, så skulle hon skvallra.
Så måste vi giva henne av hans goda, goda
brännvin, giva henne mycket brännvin. Men
kvinnfolk äro sådana, att göra de något tokigt,
så vilja de skryta med det sedan. Muonke gav
ständigt skamlappen piskande ord —• kall ade honom gosse, h und, löpande varg. Vem va r fogden,
som tog sig rätt att befalla över en sådan man
som Hilje? Jo, Hiljes eget halvsyskonbarn var
han — en valp. Då sade Skjul adjö, ty Skjul
såg skuggan falla lång framför skamlappen.
Muonke had e ont i ett ben, Hilje var skygg lämna
fjället och uppför berget kan icke ens solvallen
rinna.
Nu när Skjul blivit både döv och lam och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
