Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
57
Innan vi hunn it andas ire gånger, var d et icke
längre Hilje utan fogden, som stod på stenen —
och sög kaggen i långa, stora klunkar, sög den
utan vila, sög den som en av törst försmäktad
suger det vatten, som skall giva honom liv.
—• Hej, låt oss dansa, ropade han sedan.
— Vi hava tagit nog! Nå, mina djävlaungar —
hur går det? Dansa, säger jag, -eljest... Och så
höjde han sina vackra händer till slag. Och vi
dansade och gräto — och vi gräto och dansade
— alla utom Hilje, som osedd smög bakom en
kåta och bara grät, grät högt, ty sådan var
han, skamlappen, att ingen var i botten stoltare
över vår grannlåtsfogde än just han.
Den här gången diktade icke fogden om
silversjöar ined guldfiskar uti; icke heller såg
han lapparnas förgångna stora härar tåga fram
i skyn, nej då. Han bara såg svavelsjöar — och
svarta onda andar, som ned i d em skuffade fjällmännen från deras ljusa, klara berg. Till sist
bådo vi honom för Kristi skull icke dikta mer...
vi föllo alla till jorden a v skräck.
Ja, så satte vi oss i ring och läto kosan
flitigt g å omkring, till d ess glädjen kom, och mitt
i ringen satt norsk-svenskan oeh tjöt sina fula
hednasånger och skröt med skrällande röst, att
henne var det vi hade att tacka för att »djävulens
solsken» kommit tillbaka till lägret... Då föll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
