Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
105
På lika sätt som husbond’ skrek, skreko lill-
drängarna; på lika sätt som lilldrängarna skreko,
skreko flickorna !
Den ende som var vackert tankfull, det var
Skjul, som skulle råda; men Skjul behövde ej
vara vackert tankfull, ty han blev ej tillfrågad
d e n gången. Och glad var Skjul slippa råda,
ty vart skulle vi ta vägen? Till havet? Dit
var väg så lång som till himlen, ja m ycket längre.
Och hur lyckas driva djur från mat till svält?
Efler sedan stormen rasat ut sade Pako, nu
Stor-Pako igen, att hans son fick ej flyttas,
därför stannade vi!
Ja, så händer det ju att man först efteråt
kommer ihåg allting alldeles riktigt... Men Skjul
tyckte ändå att de orden voro sådana, att han
minnes dem som små.
Den natten slötos av sömn ej mångas ögon
i lägret. Pako satt vid stockelden och lät den korta
pipan få så lång tobak att den räckte till en flera
timmars rök.
Bredvid honom satt den gamla mormor, hop-
hukad och krokig som en kringvriden tall k okande
örter åt enda sonsonen. Två gånger steg Pako
upp från värmen för att lyssna till den pipande
fågeln, som skrek allt mera hest och allt mera
högt. När Pako sedan kom igen var han mycket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
