Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
130
Det gick som en sakta jämmerklagan genom
hela kåtan : vem m
åste då följa renen efter, om inte
lappen? Och så kommer hård lag och tager
hård plikt, och så faller skott från bössa utan
hand, tätt, tätt, och så blir lappen utan hjord
till s ist!
Det var som om vintermörkret krupit ned
genom taköppningen, så utan ljus blevo alla ansikten kring elden. Kanske såg ingen mer förmörkad ut än Stor-Lara. Själva hans gyllene
skägg tycktes ha förvandlats till koppar, och de
fina dragen voro blivna trötta och ålderdoms-
märkta.
Fick han stanna? Det gällde ju så mycket
för honom — så mycket mer än han kände sig
männen sutto länge tyst rökande utan att vakta
på hans bedjande ögonkast. De hade sorg i sinnet,
hågad berätta här hos läsarenarrarna! Men
sorg i minnet och sorg att se emot.
Men så nalkades äntligen fogden, tog främlingen vid handen, ledde in honom i männens
krels och bjöd på kaffe över lag.
Ja, så gick det till, när Stor-Lara, »berättaren», sedan kallad »Solens fläck», blev upptagen som eget barn hos sina vänner, »de goda
och nyktra och kristna Nedvikslapparna».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
