Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
188
inte köras av någon annan — int e ens Mûèle fick
ta plats i ackjan.
Långt bort ifrån, mycket långt bort ifrån
hördes klockor — där låg kyrkbyn, och först
nu tänkte Jakko på att det var söndag. Nå, så
mycket bättre för den religiösa handling han
tänkte utföra. Solen började andas sina blodröda
strålar över de snövita fälten — det var en
underbar syn. Jakko kände skönheten, även
om han inte såg den. Ty för att se skönhet
måste man reflektera över den, och Jakko, likt
de flesta lappar, reflekterade aldrig över den natur
som omgav honom, han bara kände den som
ett livsbehov. Slutligen var Jakko kommen så
högt upp att han nu varken kunde eller ville
driva renen längre. Vägen var nu nästan lodrät,
ty underligt nog här fanns en väg, en dimlik
stig, så fördold, men så trampad att den bildade
en fåra i berget, så dimmig, att den tycktes sluta
i själva himlen.
Jakko gav renen en näve angelikablad — till
tack — därpå ett lätt slag med tömmen, så
han skulle förstå att han borde återvända till
lägret. Och så började han uppstigandet.
Det tycktes Jakko, att han kappades med
Solen — det gjorde honom gott, ty även Solen
var ju en förbisedd; vem tackade den vännen
numera, vein älskade den med ödmjukhet? —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
