Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
blivit kvarsittare, gav honom en livslevande åsna
till julklapp och åsnans öron befunnos ha ett par
ännu längre vidfästade för Valters räkning, tycktes
detta alltför tydliga skämt ej gripa honom det rin-
gaste. Han lossade lugnt de långa lös-öronen och
lade dem vårdslöst ner på marken, medan han med
största glädje och ömhet emottog åsnan som den
käraste gåva han någonsin kunnat erhålla, vilket den
också i själva verket var!
Åsnan, >Drummelin>, som farbrodern sagt att hon
skulle heta, blev Valters käraste vän och på landet
hans nära nog ständiga sällskap. Aldrig hade Valter
så svårt att låta bli att skratta, som när någon för-
sökte reta honom genom att tala om åsnors >dum-
het>. Om de bara hade anat, huru klok den lång-
håriga »”gumman”> var, med vilka ögon av hemligt
förstånd hon kunde se på Valter, huru hon både
gick och sprang utan piska med mjölkvagnen, när
han körde henne, men huru hon gjorde sig till och
ej kunde förmås att gå annat än fot för fot, när
stalldrängen körde, huru mycket denne än slog
och bråkade med henne. Och hennes sätt att »lista
av sig> betslet, när hon ej ville ha det längre, och
att knipsa om tömmarna med svansen, och ibland,
just som hon gick menlöst och beskedligt och drän-
gen lämnade henne för att ge sig i samspråk eller
gå in i handelsboden och där få sig en styrketår,
huru hon då genast hittade dikeskanten eller den
tuva, som kunde stjälpa vagnen så, att hon dock
själv stod trygg, och huru hon, när drängen kom till-
baka, stod och hängde med huvudet och såg be-
drövligt okunnig ut om hela händelsen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
