- Project Runeberg -  Lille Lapp-Natti och hans fostersystrar /
91

(1912) [MARC] Author: Laura Fitinghoff With: Hilma af Klint
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 91 —

Filip sörjde då icke över att lämna landsbygden
och komma in till staden och skolan. Han hade
under de för honom långa sommarferierna uttöml
hela sin uppfinningsförmåga för att förkorta tiden
men ändå funnit den odrägligt lång.

Med sin pilbåge hade han skjutit på småfågel
— då han kom åt, förstås, och inte mamma eller
Valter kunde hindra honom. Han hånade brodern
och betraktade honom verkligen som ett kolossalt
dumhuvud, som man kunde ha rättighet att skratta
åt. Men det var något i Valters sätt, när Filip stod
och siktade på någon liten värnlös fågel, som satt
och sjöng i jublande livsglädje, att då gå fram och
helt simpelt slå pilbågen ur handen på skytten, som
gjorde, att denne ej vågade sätta sig till motvärn, ty
i själva verket fruktade han broderns styrka.

Det var egendomligt med Filip, huru förändrad
han blivit till sätt och väsen. Han hade som liten
varit det mest förtjusande barn, fin och vacker
som en prins>, Detta fick han också ständigt höra
av gårdens underhavande, helst när fadern, vars
stora favorit den kvicke, vackre gossen var, fanns
i närheten. Hans hår var gullgult och lockigt,
och med det såg han länge ut som en flicka,
ly man tyckte det vara skada att klippa av det.
Han var smeksam och intagande och fick på så
säll nästan allt vad han åtrådde. Hans kvicka,
om ock näsvisa, mången gång oförskämda svar
roade alla, ja, man upprepade dem för varandra
så att han hörde det, där han självbelåten stod och
beundrade sin egen kvickhet och ovanliga begåvning.

Han hörde beklaganden, att icke han var den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 00:28:54 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/lappnatti/0095.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free