- Project Runeberg -  Lille Lapp-Natti och hans fostersystrar /
142

(1912) [MARC] Author: Laura Fitinghoff With: Hilma af Klint
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 42 —

»Ja, men usch, det går så långsamt för dem”,
viskade Nicka. >»Vi få ju aldrig ge dem sakerna.>

Måltiden tog dock äntligen slut, och nu skedde
utdelningen av en mängd de mest olikartade före-
mål, som skulle kunna fägna barnen från skogs-
kojan. Med strålande ögon, röda kinder och ivriga
röster plockade flickorna fram sina gåvor — saker
som mamma leende synat och som de fått lov att
ge bort —; mer och mindre nyttiga och använd-
bara på det ställe, där de skulle hamna. Det var
förkläden och sidenband, bilderböcker och färglå-
dor, en termometer, som uppbars av en liten mar-
morängel, en sparbössa i form av en svart, tjock
gris med hål i ryggen att stoppa slautar uti samt
gunghästen, som Jens skulle hämta hem en annan
dag. Dessutom var det en hel hög med vad Nicka
kallade >»tråkiga saker», strumpor, kängor, ylleklä-
der och vantar. Korgen, där rävungen legat, samt
ekorrens tomma spjälkorg blevo fyllda.

Botilla och Jens tackade stelt, nästan buttert;
tyckte flickorna. De voro båda alldeles förvirrade
av förundran över allt vad de sett och fått. Där-
till voro de av vana misstrogna och slöa. Knappast
ett leende upplyste deras tärda, skarpa ansikten,
när de gingo sin väg, långsamt och sävligt.

Men komna utom gården började de snart att
gå fortare och fortare, prata och skratta. Lilla halta
Botilla hade väl ej skrattat på den dag hon min-
des, åtminstone ej sedan de kommo hemforslande
med far. Hoppat av glädje hade hon då icke gjort
på åratal. Jens hade väl kunnat vara lite slamsig
och ’tökrolig ibländ, men så stillsamt leende och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 00:28:54 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/lappnatti/0146.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free