Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 175 —
med renar, vart han vill, och sätta upp elt hus var
han vill. Inte vill han läsa, när han kan få slippa!
Tänk, här hade han fått sitta inne hos oss — och
inte kunnat åka på skidor eller fått plocka hjortron
och skrika förfärligt, förskräckligt, det värsta han
orkade — och ingenting.”
»Nej, det hade allt varit sorgliga utsikter för
honom”, sade fadern leende. >Men nu är jag rädd,
att ni måste gå ut och sköta alla edra värdinne-
åligganden och inte sätta edra gästers tålamod på
för hårt prov.”
»Pappa, kom bara och se på oss alla nu därute
i parken. Är det inte sött kanske?» sade Nicka,
som slet i sin fars arm med bägge sina händer,
medan hon drog honom framåt till >parken>, där
gästerna själva fått duka åt sig i det gröna, korta
gräset.
Små vita dukar voro på flera håll utbredda på
marken; kaffekoppar och brödkorgar, upprågade
med läckert bröd, voro framdukade på dem, medan
de största och ordentligaste flickorna blivit av den
glada, leende friherrinnan utsedda och inlärda att
nätt och raskt servera kalfet.
Barnen fingo helt och hållet hjälpa sig själva.
Gossarna skuro bröd, hämtade ut kaffe och mjölk,
gingo i procession med risgrynsgrötskarotterna eller
sprungo med varmt vatten och handdukar till disk-
ning av de koppar och fat, som redan voro använda.
Det var ett liv och ett väsen. Inte ett tecken till
förlägenhet eller förvåning. Var och en trodde sig
om att kunna göra sin lilla nytta. Och så var det
mest bara barn ändå, från fyraåringar, som följde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
