Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Runraden och dess magiska ursprung - II. Varje särskilt teckens betydelse - 13. ᛈ - 14. ᛉ
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ingått i den stormans namn, som låtit förfärdiga det.
Run-mästaren har därför sett till, att även samtliga teckens
talvärdesumma blivit en mångfald av talet 13 (390 = 30 X 13).
Detta har han uppnått med hjälp av ett extra konstgrepp:
användning av 4-dubbla skiljemärken (enkla eller dubbla hade
under normala förhållanden varit nog). Dessa
omständigheter förklara, att inskriften trots sin enkla ordalydelse — »Jag
HlewagastiR från Holt gjorde hornet» (se avb. 19) — är
förbunden med ganska invecklad gematri: 13 ingår i 3 olika
teckengruppers talvärden och finnes dessutom i första
rungrup-pens teckensumma (ekhlewagasttR = 13 runor). I senare
run-period synes man ha övergått till att endast räkna tecknens
antal, i äldre tid har man däremot efter mer eller mindre
närliggande grekiskt föredöme vid magiska inskrifter främst
beaktat tecknens talvärden (alu = 3 + 20+ 1 = 24 etc). Ett
mycket instruktivt exempel är den magiska inskriften på
Lindholmsamuletten, varom jag i det följande skall tala.
Tvivelsutan finnas dock vissa inskrifter även från gammal
runperiod, där tecknens antal varit det väsentliga eller
talmystiskt enda betydelsefulla. Hos senantikens greker ha bägge
metoderna använts, ibland samtidigt (så är för övrigt fallet
på Lindholmsamuletten och även — såsom vi skola se — på
guldhornet från Gallehus, jfr härom under 18).
I sentida magiska bruk i Skandinavien uppträder ännu
talet 13 i vissa fall i samband med framkallandet av en
födelseprocess. I Skåne lägges en ligghöna på 13 ägg och en
tisdag (Eva Wigström). En svensk svartkonstbok
(»Salomoniska magiska konster») föreskriver, att man, för att få en
orm att föda en s. k. »ormsten», skall hårt knyta om den vid
naveln med en snodd av svart silke, förfärdigad av 13 trådar.
14. Såsom det fjortonde tecknet i utharkraden ha vi i
anslutning till samtliga runminnesmärken att räkna runan y,
i norden brukad såsom beteckning för ett i ordslut
förekommande r-ljud (vid transkription återgivet med i?). Vid första
påseende kan det visserligen tyckas, som om på
Grumpanbrakteaten (se avb. 3) tecknet ^ fått byta plats med
Ingrunan, det 21:a utharktecknet (<^> på Vadstenabrakteaten). En-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
