Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Några på senaste tid upptäckta grundämnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RADIOAKTIVA GRUNDÄMNEN.
215
mer, vilka utslungas med stor hastighet (växlande mellan V20 och Vis av
ljusets).
b. En del strålar, s. k. /9-strålar, avvika åt motsatt håll. De ha större
ge-nomträngningsförmåga än a-strålarna och kraftigare fotografiska verkningar.
Vad man känner om /9-strålarna, vilka äro av samma natur som de s. k.
katodstrålarna i geisslerrör, kan förklaras genom antagandet, att de bestå av negativt
laddade smådelar, vilkas massa är ungefär T7\-Q av väteatomens massa, och vilka
utslungas med växlande hastigheter, s*om kunna närma sig ljusets.*
c. Samtidigt med /^-strålarna uppträder ofta ett tredje slag av strålar,
vilka icke avböjas i magnetfältet. Dessa, som kallas /-strålar, äro av
röntgenstrålarnas natur och äga en mycket stor genomträngningsförmåga.
325. Atomomvandlingar. Radiumseriens element.
a. Radiumemanationen. Ett slutet rum, som innehåller ett radiumsalt, fylles
ganska hastigt med ett gasformigt ämne, som också bildas i vatten, vari ett
radiumsalt nedföres. Detta ämne, som sjävlt är starkt radioaktivt, har erhållit
namnet radium em anat i on (även niton, Nt).2 Det är numera ganska väl känt,
ehuru man kunnat erhålla det endast i ytterst små mängder. Det följer de
vanliga gaslagarna (t. ex. Boyles lag), låter vid stark avkylning kondensera
sig till en färglös vätska (kokpunkten är — 62°) och till fast form, är
lösligt i vatten, absorberas av träkol o. s. v. I kemiskt avseende är emanationen
fullständigt indifferent och ansluter sig härigenom till ädelgaserna. Atomvikten
som har bestämts till 222,4, anvisar emanationen plats i det periodiska
systemets nolikolumn (under ädelgaserna).
b. Emanationens omvandling till helium. En ytterst viktig upptäckt gjordes
1903 av Ramsay och Soddy. De hade inneslutit radiumemanation i ett glasrör
och undersökte dess spektrum. Till en början erhöllos obekanta linjer
(emanationens egna). Efter en eller annan dag framträdde heliums linjer med växande
styrka, och inom kort var det ursprungliga spektret fullständigt omvandlat
till ett heliumspektrum.
Det var det första fall, då man iakttagit nybildningen av ett grundämne.
Omvandlingsprocessen av radiumemanationen till helium försiggår med
ganska stor hastighet. Efter 3,8 dygn återstår av en given mängd emanation
endast hälften. Man säger, att emanationens halveringskonstant är 3,8 dygn.
c. Radium A, radium B o. s. v. Helium är icke det enda ämne, som bildas
av radiumemanationen. Det visar sig, att alla ytor, som varit i beröring med
den sönderfallande emanationen, själva bliva för en tid radioaktiva. De
förhålla sig som om de blivit belagda med ett ytterst tunt, icke synligt och icke
vägbar t, skikt av något radioaktivt ämne, vilket t. ex. vid gnidning med
sandpapper övergår till papperet. Detta ämne omvandlas sedan i sin tur, varvid
iakttagas växlingar i utstrålningens art och styrka. Rutherford har visat, att
1 Man har också tänkt sig, att massan endast är skenbar, och att
^-partiklarna i själva verket bestå av smådelar av negativ elektricitet, som icke äro
bundna vid materiella atomer. Sannolikt äro de identiska med de laddningar,
s. k. elektroner, som tillkomma negativa joner. I /9-strålarna (liksom i
katodstrålarna) skulle alltså elektronerna uppträda i fritt tillstånd.
2 Emanation = det som utströmmar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
