- Project Runeberg -  Förberedande lärokurs i astronomi /
35

(1881) [MARC] Author: Knut Herman Sohlberg - Tema: Textbooks for schools
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Framställning medelst himmelsglob af himlahvalfvets vigtigaste företeelser.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Inställa vi himmelsgloben för sjelfva nordpolen, finna
vi, att solen der förblifver öfver horisonten från
vårdagjemningen till höstdagjemningen eller 186 dygn. Hon
bibehåller då under hvarje dygns lopp samma höjd öfver
horisonten, rörande sig himmelen rundt i en sluten
cirkelformig bana, hvars plan är parallelt med horisontens.
Från dygn till dygn förändras dock denna banas höjd
öfver horisonten; den är störst, 231/2°, vid
sommarsolståndet. Från solens läge i ♎ till hennes läge i ♈,
hvilken del af sin bana solen beskrifver under en tid af 179
dygn, råder vid norra polen en beständig natt. (Vi lemna
härvid, liksom nyss, å sido både strålbrytningens inflytande
och skymningsljuset (jfr föreg. §). Den förra förlänger
solens synlighet vid norra polen med vid pass 2 dygn
[eller mer, om hon är ovanligt stark] före vårdagjemningen
och lika mycket efter höstdagjemningen. Ett starkt
skymningsljus råder dessutom ett par veckor efter solens
försvinnande och uppträder lika lång tid före hennes
återkomst. Blott under cirka 21/2 månader, den tid
solens djup under horisonten öfverstiger 18°, torde äfven
under klara dagar allt skymningsljus fullkomligt saknas
vid norra polen).
        Hvilket djupt intryck solens försvinnande gör på dem, som gå
att möta polarnattens långa mörker, kunna vi förstå af följande
skildring från 1872—74 års österrikisk-ungerska nordpolsexpedition:

<footnote>J. Payer, Upptäcktsresor i norra polarhafvet. Öfvers. af Th. M.
Fries. Stockholm 1877, sid. 286.</footote>
        »— — — Den 22 Oktober framträdde för sista gången solens
genom refraktionen upphöjda bild såsom ett halfklot öfver horisonten;
hela den sydliga himmelen var ett eldhaf öfver den eviga isens kalla,
stelnade massor! Lätta sträckmoln sväfvade såsom glödande slöjor
öfver himlaljuset, som utsände ett rikt, bländande klart strålknippe.
Snart framryckte dystra molnmassor och insvepte på alla håll
ljuskretsen, nattens långa välde tog sin början och ödemarken rundt
omkring oss sjönk i vinterns isande famn. Ett svagt, blekhvitt och rödt
skymningsljus hade stannat qvar, men dess båge blef för hvarje dag
lägre; vandrande hade inga skuggor mer, allt högre klagande drog
vinden genom isvirrvarret, kallare och mörkare vardt det och åter


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 00:29:16 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/larokursas/0043.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free