Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den Kopernikanska förklaringen af himlahvalfvets företeelser.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
56
§21. Öfversigt af planeterna. Kometer, stjernfall, meteorer.
Bifogade tafla gifver en bild af planeternas banor kring solen.
Banornas elliptiska form afviker i allmänhet föga från en cirkel, och
deras plan sammanfalla öfver hufvud ganska nära med jordbanans
eller ekliptikans plan. Planeterna röra sig alla i samma led som.
jorden.
Innerst eller närmast solen (se taflan) finna vi den minste af
hufvudplaneterna, Merkurius. Derefter kommer Venus, utmärkt genom sin
skenbara storlek och glans. Dessa bero på planetens nära
grannskaptill oss. I sitt närmaste läge vänder Venus dock sin obelysta hälft mot
jorden, så att hon då ej kan varseblifvas (så vidt hon ej vandrar så-
Bild 28. — Solsystemets hufvudplaneter jemte jordens måne.
som en mörk fläck just öfver solskifvan). Äfven Mars, den förste
planet, hvars bana ligger utanför jordens, kan stundom komma oss
ganska nära. Man har då ej blott sett snöfält vid hans poler, utan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
