- Project Runeberg -  Förberedande lärokurs i astronomi /
69

(1881) [MARC] Author: Knut Herman Sohlberg - Tema: Textbooks for schools
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den Kopernikanska förklaringen af himlahvalfvets företeelser.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sammanbindningslinie, inträffar ej sällan, att spetsen af den mörka
skuggkägla (den s. k. »helskuggan»), som han kastar
bakom sig i riktning mot jorden, hinner fram till jordens
yta och, der hon framgår, fullständigt bortskymmer
solskifvan för invånarne. Solskifvan synes då för dem totalt
förmörkad
(se planschen framför titelbladet, bild A).

Men strax utanför det område, der total
solförmörkelse eger rum, synes solen blott till en del, partielt,
förmörkad (se titelplanschen, bild B), och denna del blir
allt mindre, ju mer man aflägsnar sig från det ganska
smala bälte af jorden, der den totala förmörkelsens
skuggkägla framgår. Om, vid tillfälle af en total
solförmörkelse, man tänker sig månen aflägsnad från jorden och
närmad intill solen, så att spetsen af hans skugga ej
längre når jorden eller, hvad som är det samma, solen
sticker fram en lysande ring rundt kring den
bortskymmande månens mörka skifva, så förvandlas den totala
solförmörkelsen i en s. k. ringformig.[1]

När åter jorden kommer mellan solen och månen,
är skuggkäglan (»helskuggan») bakom henne så stor, att
om månen befinner sig i närheten af jordens och solens
föreningslinie, han kan helt och hållet omslutas af jordens
skugga (total månförmörkelse). Inträder månen endast
till en del i jordskuggan, blir förmörkelsen partiel. En
månförmörkelse synes från hela den jordhalfva, som för
tillfället är vänd åt månen.
        Äfven vid de totala månförmörkelserna upphör icke månens skifva
att synas, utan lyser med ett svagt kopparrödt ljus, medan stjernorna,
som eljest icke kunna varseblifvas i månens granskap, nu tindra klart
rundt omkring honom. Månens svaga belysning uppkommer af solljus,
om tangerat jorden och af hennes atmosfer brutits in i jordskuggans


[1] För att få en tydlig föreställning om dessa olika slags
förmörkelser, häng upp en liten kula i solskenet och betrakta solen bakom
henne (ett sotadt glas till skydd för ögat!). I ett visst läge
bortskymmer kulan solen helt och hållet för ögat (total solförmörkelse); flyttas
då ögat något åt sidan, ser man blott en del af solskifvan förmörkad;
men om det, i stället för att flyttas åt sidan, tillräckligt aflägsnas från
kulan i riktningen af sammanbindningslinien mellan henne och solen,
förmår kulan ej längre täcka solskifvan, och vi se en smal rand af denna
rundt omkring henne (ringformig förmörkelse).

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 00:29:16 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/larokursas/0080.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free