- Project Runeberg -  Förberedande lärokurs i astronomi /
75

(1881) [MARC] Author: Knut Herman Sohlberg - Tema: Textbooks for schools
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tillägg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

det vara vid pass 1,35 mm. Men på jordytan falla utkastade
kroppar, stora såväl som små, omkring 4,9 meter på 1:sta sekunden efter
utkastandet[1]. Ar det tyngdkraften, som under månens rörelse tvingar
honom att falla mot jorden, så måste hon der borta i månbanan verka
betydligt svagare än vid jordytan. Hon är i sjelfva verket vid jordytan
4900/1,35 eller ungefär 3630 gånger starkare än i månbanan.

Nu hade Newton förut funnit, att liksom jorden här tycktes sätta
månen i rörelse omkring sig, så tvingades jorden och alla planeterna
att kretsa omkring solen till följd af dragningskrafter mellan dem och
henne. Dessa senare dragningskrafter visade sig starkt förminskas
med planeternas afstånd från solen. Newton fann lagen för denna
förminskning vara sådan, att om vi t. ex. antaga Merkurius’ afstånd
från solen vara 1, Venus’ 2, Mars’ 4, Jupiters 13 o. s. v., såsom
ungefärligen är förhållandet, så faller Merkurius mot solen med en
hastighet, som är 2 x 2 eller 4 gånger så stor som den, med hvilken
Venus faller, 4 x 4 eller 16 gånger så stor som Mars’ fallhastighet,
13 x13 eller 169 gånger så stor som Jupiters o. s. v. (Planeternas
storlek hafva härvid intet inflytande, likasom ej heller kropparnes vid
jordytan storlek inverkar på deras fallhastighet mot jorden.)
Sannolikt, menade Newton, gälde samma lag äfven för tyngdkraftens
aftagande med afståndet. Då nu månen befinner sig på ett afstånd från
jorden af 60 jordradier, borde således tyngdkraften vara 60 x 60 eller
3600 gånger större vid jordytan, än på månens afstånd. Detta är
just hvad vi ofvan funno vara förhållandet, om vi bortse från den
lilla olikheten mellan talen 3600 och 3630, som äfven af Newton
förklarades.

Newton visade således, att det är samma kraft, nemligen jordens
dragningskraft, som kommer äplet att falla och månen att kretsa kring
jorden, och att från solen utgår en med jordens dragningskraft
likartad annan sådan, som orsakar planeternas rörelse omkring solen.

Han utförde denna upptäckt vidare och visade, att hvarje
himlakropp i solsystemet verkar attraherande eller tilldragande på hvar
och en af de öfrige;
ja, han fann att alla kroppar, stora och
små, nära eller fjerran, verka mer eller mindre attraherande på
hvarandra.
Denna egenskap hos kropparne kallas den allmänna
tyngden.


[1] Anförda bok, sid. 29 (bild 3).

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 00:29:16 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/larokursas/0086.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free