- Project Runeberg -  Förberedande lärokurs i astronomi /
76

(1881) [MARC] Author: Knut Herman Sohlberg - Tema: Textbooks for schools
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tillägg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

§ 27. Hafvets ebb och flod.

illustration placeholder
Bild 34. — Visar

huru månen L föror-

sakar flod i a och b,

ebb i c och d.

Den mellan jorden och månen verkande dragningskraften är,
liksom, dragningskrafterna öfver hufvud mellan himlakropparne, ömsesidig
och alstrar rörelse hos dem båda, ehuru denna dubbla rörelse af oss
förmärkes endast såsom rörelse hos månen i förhållande till jorden
såsom stillastående. Men månens dragning på jorden verkar olika
starkt på de delar af jorden, som äro honom närmare, och på dem,
som befinna sig längre bort. Så t. ex. drager månen L (se bild 34)
starkare på jordytan vid a, der han befinner sig i
zenith, än på den inre jordkroppen omkring C, och
starkare på denne, än på jordytan vid b. Om nu
jorden är omsvallad af vatten, så måste detta
lättrörliga ämne tvingas att höja sig öfver jordytan
både vid a och b, på förra stället, emedan vattnet
af månen slites upp från jorden, på det senare,
emedan den fasta jordkroppen så att säga ryckes
undan från vattnet i riktning mot månen L.
samma gång sjunker vattenytan vid c och d. Man
kallar vattnets stigning vid a och b flod, dess
fallande vid c och d ebb. I sin helhet benämnes
företeelsen tidvatten.

Men floden förblir ej stilla vid a och b eller
ebben vid c och d. Ty när den orsakande kraften,
månen, på en tid af 24 t. 50 m. passerar jorden rundt från a’s
meridian tillbaka till honom igen, så släpar han med sig öfver jordens
yta hela detta system af flod och ebb. Hvarje vid hafsytan belägen
ort får då flod, när månen befinner sig i hans meridianplan, öfver
eller under horisontplanet; ebb, när månen befinner sig i sin
upp- eller nedgång.

Äfven solen verkar flod å den meridian på jordytan, i hvars plan
hon befinner sig, liksom å den diametralt motsatte. Nu beror likväl
icke vattnets stigning på himlakroppens, solens eller månens, dragning
i och för sig, utan på skilnaden i den kraft, hvarmed han verkar på
den fasta jordkroppen och på det formbara, eftergifvande vattnet å
jordytan, och till följd af solens stora afstånd från jorden, blir denna
skilnad jemförelsevis liten. Solens förmåga att alstra tidvatten å
jordytan, d. ä. att slita från hvarandra vattnet och den fasta jordkroppen,
är derföre betydligt mindre än månens. Emellertid blir tidvattnet
starkast, då solen och månen förena sina krafter, d. ä. då de
samtidigt passera meridianen eller ock befinna sig på diametralt motsatta

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 00:29:16 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/larokursas/0087.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free