Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ensamhetens gåtor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det ligger ute i Östersjön en ensam ö, där
ingen kan landa, ifall sjön går hög, där ingen
kan skörda eller så, och där ingen bor utom
de människor vilkas sysselsättning är att till
vägfarandes ledning tända och underhålla elden
på den fyr, vilken under vinterns och höstens
långa nätter kastar sina breda ljusfloder fram
över Östersjöns oroliga vatten. Under vinterns
månader besöker ingen människa ön, utom när
lotskuttern på bestämda tider kommer med
proviant och post, bud från världen, som fjärran från
de instängda vid fyren ter sig hundrafalt mera
lockande, hundrafalt mera innehållsrik. Hur har
man icke väntat på denna kutter, hur ofta har
man icke, när dagen grydde, eller solen stod högt
på himmelen, riktat den långa tuben mot den
punkt på himlaranden, där man under rådande
vind kunde beräkna, att dess rigg skulle dyka upp.
Och hur ofta här man icke skakat på huvudet,
utbytt nedslagna blickar och undrat, vad som nu
kunde hindra den sjöstarka farkosten att kasta
ankar utanför ön. Det är fyrmästaren och
fyrvaktaren, vilka från den lilla plattform, som löper
nedanför fyrens huv, utbyta dessa tankar, medan
vinden är frisk och vågorna gå vita en vacker
oktoberdag.
Men liksom allt, på vilket vi vänta, det må
vara gott eller ont, dock slutligen kommer, så
kastade också kuttern ankar en blåsig afton i
lä bakom ön, och fyrens väktare hade dragit
ut båten för att hjälpa till med att frakta gods
och passagerare. Ty kuttern medförde i dag en
passagerare, och det var honom man väntat på
fyren med större oro än både provianten och
budskapen från den värld, från vilken havet skulle
skilja dem alla över vintern.
När kuttern sista gången gick ifrån ön, hade
den nämligen fört med sig underrättelsen, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
