Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det, som aldrig blev sagt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det var en broders hand som han hade räckt
honom och en broders ord som han talat till
förmaning och tröst. Och dock måste det hava
varit något, som fattats i all denna broderlighet,
ty pastorn kunde icke dölja för sig själv, att under
de fyra eller fem samtal, vilka fången och han
haft med varandra, kunde ingendera sägas hava
kommit den andre närmare. Fången hade svarat
hövligt och allvarligt på alla de frågor pastorn
hade riktat till honom. Han hade icke
undandragit sig att lämna de upplysningar om sitt
eget själstillstånd, som pastorn hade begärt. Men
han besvarade genomgående de framställda
frågorna kort och knappt, och han undvek
sorgfälligt att göra en enda av dessa utförliga
berättelser på sidan om själva frågan, vilka alltid äro
mera värda för själasörjaren än det direkta svaret
självt. Ej heller kunde pastorn säga sig hava
kommit så långt som han önskade i fråga om
att väcka fångens syndakänsla, än mindre ånger.
Det föreföll honom nämligen, som om denna känsla
bort ligga så öppen och klar inom denna själ,
som en blottad nerv. Han borde reagera vid
minsta beröring. Ty mannens skuld ropade mot
himlen, och han hade ingen ursäkt för sin synd.
Men icke heller i detta fall kunde pastorn märka,
att vad han väntat sig verkligen inträffade. Fången
visade ingen motvilja mot de andliga samtalen,
och han hade ingen obenägenhet emot att höra
guds ord eller att sysselsätta sig med de andliga
tingen. Men pastorn hade icke desto mindre
hela tiden den uppfattningen, att den dömde
hörde på honom mera av hövlighet än av behov.
Det föreföll pastorn nästan, som om fången i sitt
stilla sinne hade kritiserat själasörjaren, i stället
för att det här om någonsin tillkom själasörjaren
att vara den överlägsne, om också med
bibehållande av det broderlighetens ödmjuka sinne,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
