- Project Runeberg -  Hur Lars Anders och Jan Anders byggde gärdesgård /
88

(1914) [MARC] Author: Gustaf af Geijerstam
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bort

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

alla ropade hurra, och Kalle smällde av en pistol,
och de viftade med hattarna, och gårdshunden
satte svansen mellan benen och tjöt.

Det sade folket var ett dåligt förebud. Ty
det betyder lik. Men när vagnen kommit ut i
mörkret på landsvägen, då gömde bruden ansiktet
mellan sina händer och snyftade, utan att få
fram en enda tår.

*     *
*



Nu var Emma gift, och det fanns ingen,
som märkte att inte allt var som det skulle vara,
hur mycket de också gjorde sig till för att få
veta något. Ty Emma sade icke till någon
hur hon hade det, och hon avfärdade helt kort alla,
som försökte sig på med att fråga.

Hon hade det bra, det var ingen fråga om
det. Och hennes man var den enda, som ibland
undrade, vad hustrun gick och tänkte på. Han
var stundom nästan rädd för denna kvinna, som
lugnt och tyst lydde honom i allt, men hos vilken
han anade en egen vilja, som, när den en gång
reste sig, skulle visa sig starkare än hans.

Det var ju klart att Emma i början hade
mycket att styra och ställa med. Och drygt
arbete skingrar tankarna. Men under allt, som
dagligen upptog henne, kände hon inom sig en
växande plåga. Den kunde tystas ner, läggas
åsido, glömmas bort, men den kom ständigt igen.
Och när den då kom, var den starkare än förr
och växte till en oro, som jäktade och plågade
henne, en oro, som blev till ett gissel. Ty den
höll hennes själs spänstighet uppe och tillät henne
aldrig att vänja sig vid och växa fast i det liv
hon förde. Ett hemskt minne förföljde henne.

Första morgonen, när mannen hade gått ut,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 14:52:43 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/larsanders/0088.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free