Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bort
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
av alla. Det knep emot för hennes stolthet, men
hon måste erkänna för sig själv, att hon hade
felat på samma sätt. Endast mycket värre,
mycket skamligare. Vad hon begått, var ett brott,
som brännmärkte henne. Och med den sega
benägenhet till självplågeri, som finnes hos en
sådan natur som hennes, gjorde hon redan på
förhand klart för sig, att om hon en gång blev fri,
så skulle hon dock aldrig kunna tillhöra Knut.
Även om han förlät henne. Hon skulle aldrig
samtycka till det. Aldrig.
Med mannen talade hon efter detta mindre
än någonsin. Men ju längre tiden led, dess mer
mognade hennes orediga tankar till ett beslut.
Hennes oro samlade sig som ett skri om hjälp,
och hjälpen var icke längre så långt borta. Den
var möjlig att nå, den var icke längre något,
som hon ej ens tänkte sig.
Hon ville gå från alltihop, gå långt bort.
Hon visste bara inte, hur det skulle gå till, hur
det skulle kunna vara möjligt. När hon gick
i kyrkan, kände hon sig ibland lugnare, och hon
böjde sitt huvud i tanken på, vad hon hört
prästen tala om på den söndagen, som nu syntes
henne ligga så långt, långt tillbaka i tiden. Men
hon kunde ej slå sig till ro med denna tanke.
Inom henne föddes en trotsighet, som hon tyckte
innebar fröet till något gott. Att böja sig kan
vara gott och väl. Men det kan också vara döden
och värre än döden.
Och hon ville ej böja sig under detta. Detta
onda hade ej Gud pålagt henne. Det hade hon
ådragit sig själv. Hon ville bort, bort.
Långsamt föddes en plan i hennes huvud. Men hon
förtrodde den till ingen. Ty fanns det väl någon,
som ej skulle ha avrått henne? Hon teg, och
när hon en afton gick ensam över de kala fälten,
där icke ett träd höjde sig, där de låga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
