- Project Runeberg -  Hur Lars Anders och Jan Anders byggde gärdesgård /
94

(1914) [MARC] Author: Gustaf af Geijerstam
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bort

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

stenmurarna stängde för åkrarna, och där på andra
sidan den torra slätten sträckte sig gränslös och
vid, då kände hon sig stark, därför att hon var
ensam om detta, och därför att ingen anade
hennes tankar. Och hon tyckte, att hennes styrka
låg i tystnaden.

Men månader förgingo. Hon liksom gick
och väntade. Så kom en kväll i september den
första frosten, men den förgick genast och dagen
därpå var luften mild som förut.

Då blev hon rädd. Vintern, den långa
vintern. Hon visste, att hon skulle aldrig stå ut
med den, och med darrande hjärta kände hon,
att stunden var kommen.

En morgon sade hon till sin man, att hon
tänkte gå till mostern. Med detsamma kunde
hon fråga efter pengarna till utstyrseln, som
morbrodern lovat henne, men som de icke fått.
Det var väl en tusen kronor bortåt.

Mannen såg litet förvånad ut, men sade
ingenting.

Ja, det var klart, att hon fick.

Så gav hon sig i väg, valde en stig över
åkrarna, som genade så att det inte blev mera än
en halv mil.

Septembersolen föll frisk och klar i
glittrande strålar över den brunskiftade torra marken,
ljungen stod med halvvissnade blommor, mellan
vilka några friska, som glömt sig kvar, tittade
fram, och på fälten var säden avmejad. Här
och där hade plogen redan gått fram och kastat
upp ny mylla till det nya årets nya skörd.

Emma gick tyst och lugnt vägen framåt.
Ibland stannade hon och måste hämta andan, när
hon tänkte på, i vilket ärende hon var ute. Dessa
penningar, som hon gick att hämta, de voro
räddningsmedlen. De voro hennes, ärligen och säkert
hennes. Hon hade rätt att taga dem för att kunna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 14:52:43 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/larsanders/0094.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free