- Project Runeberg -  Hur Lars Anders och Jan Anders byggde gärdesgård /
155

(1914) [MARC] Author: Gustaf af Geijerstam
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En smålänning

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

gick, som det alltid har gått mig. För när
jag inte har kunnat hjälpa mig själv, då har jag haft
tur, och när jag inte haft tur, då har jag hjälpt
mig själv.

»Dagen därpå gick jag direkt upp till
ingenjören, som ledde arbetet, och frågade, om jag
kunde få arbete där. ’Vad kan du göra?’ sa1 han.
’Jo, jag kan väl alltid hjälpa till med att bära
redskap’, sa’ jag. Då tittade han på mig, och
hur det nu var, men han tog mig, och jag fick
börja genast.

»Nu var det förbjudet för arbetarna att slå
pojkarna. Men en dag skulle jag skjuta en
skottkärra över ett bräde, som var lagt över ett dike.
Det var inte mitt fel, för brädan låg löst och vände
sig. Men det gick ikull. Och då sprang en av
karlarna på mig och gav mig stryk. Och han
drog mig i örat, så att det gick loss ett långt
stycke. Titta», fortfor han, »det här jag märke
efter än. Men då gick jag till ingenjören, och
han tog mig i försvar. Och för att jag inte
skulle få igen det på annat sätt, så tog han mig
som betjäntpojke och lät mig vara med sig och
följa med honom och bära hans doningar, när
han var ute och mätte. Det var ett slags
befordran förstås, och alla de andra arbetarna voro
så avundsjuka på mig, så det fanns de, som hade
svurit på att slå ihjäl mig, bara jag visade mig
utanför dörren.

»När jag hade varit hos honom ett år, så
tyckte han det var synd, att jag inte skulle få
lära mig något ordentligt. Han hade fått tycke
för mig och tyckte väl, att jag var pigg kan jag
tro och rapp i vändningarna. Och då skaffade
han mig, så att jag fick komma in som frielev
vid mekaniska verksta’n i Malmö.»

Han gjorde ett uppehåll i berättelsen, och
vi klingade med varandra.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 14:52:43 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/larsanders/0155.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free