- Project Runeberg -  Hur Lars Anders och Jan Anders byggde gärdesgård /
167

(1914) [MARC] Author: Gustaf af Geijerstam
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fem kronor

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

tillbringa därute. Ty man seglar ut på en timme och
lika fort tillbaka igen.

Lars hade rest för två dagar sedan med god
vind och lugnt hav, och nu satt hustrun och
väntade på honom. Den som är van att vänta, oroar
sig ej i onödan. Men stormen hade nu varat ett
dygn. Den hade redan börjat mojna av, och
ännu hade ingen Lars kommit tillbaka.

Hustnin gick ifrån spiseln, där hon nyss gjort
upp eld, gick fram till fönstret, torkade av rutan
och såg ut. Havet låg framför henne svart och
grått med vita kammar och en lysande grön
skiftning. Det hävde sig i lugna, starka dyningar.
Längst bort skönjdes en blå rand, och in i stugan
hörde hon de egendomliga smällarna av vågorna,
som stötte mot stranden.

Två karlar kommo långsamt uppför
gångstigen från sjön. Ingen av dem var Lars. Hon
bemannade sig och gick ut på trappan till barnen,
just som karlarna kommo fram till grinden. Hon
såg på dem och förstod allt, men kunde ej få
fram frågan.

»Var är Lars?» sade hon till sist.

»Han är borta», svarade den ene efter en
stund. »Vi såg båten driva omvänd en mil till
sjöss.»

Hustrun satte sig på trappan. Hon grät ej
högt, men hon krökte sig under slaget.

Barnen sprungo till, en på var sida, men hon
märkte dem ej. Karlarna stodo tysta och sågo på
scenen framför dem. Ingen talade. Man hörde
blott havets tunga dyningar, som långsamt grävde
sig in i sanden.

Slutligen gjorde den ene av karlarna en
rörelse får att gå. Den andre såg sig om som i
ovisshet. Så gick han fram, lade handen på
kvinnans skuldra och sade: »Det var en bra karl.
Gud fröjde honom.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 14:52:43 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/larsanders/0167.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free