- Project Runeberg -  Hur Lars Anders och Jan Anders byggde gärdesgård /
173

(1914) [MARC] Author: Gustaf af Geijerstam
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett resultat

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


På fredagen fick Ingrid veta, att han kommit,
och hon tyckte hela dagen, att det var underligt
att allt var som vanligt.

På aftonen gick hon ner åt ängen, som
går fram mot fyren till, den gröna fläcken på
Ölands stora öde alvar. Där hade de mötts förr,
när hon var en sjuttonårs flicka och aldrig varit
ute i världen. Nu hade hon varit i tjänst i två år
och tyckte, att hon kände livet.

Det var skymning och kallt. Grönskan var
mörk, med gult och rött mellan bladen. Ekarna
stodo ännu gröna, men björkarna hade redan
börjat fälla. En lätt dimma steg upp över kärren,
och full tystnad rådde. Som en sista pust av liv
gick genom skogen, och långt borta hördes havet
som ett oredigt sorl. Det var en kväll i september
med klara stjärnor.

Hon satte sig på den gamla bänken mellan
två träd och väntade. Om en stund kom han
verkligen. När ingen på gården visste var hon
var, hade han gått hit.

Nils hade lagt ut, såg starkare ut, hyn var
mörkare, och skägget hade växt. Han satte sig på
bänken och drog Ingrid till sig. Hon stödde sig
mot hans bröst, och de talade om allt, som hänt
under dessa åren. Om Ingrids far, som hade dött,
om hans far, som ännu bodde i den gråa stugan
nedåt sjön till, om hur fisket gick för gubben och
om gamla tider.

Men skymningen föll alltmera, och orden
dogo.

Ingnd kände, hur hennes puls gick fortare.
Hon nästan kvävdes under hans famntag, men
hon tänkte intet, fruktade intet. Hon var blott
lycklig.

Så lade Nils sin hand på hennes kind: »Vill
du tro mig, Ingrid? Till julen kan jag gifta mig.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 14:52:43 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/larsanders/0173.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free