Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett resultat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hon kysste honom till svar, och så kom det
tyst, staccato: »Det gör ingenting.»
»Vad menar du?» stammade hon och ville
resa sig. Han drog henne ned igen: »Säg icke,
att du icke förstår.»
Men Ingnd reste sig. »Jag får lov att gå
hem», sade hon.
Nils Gustav följde, med armen om hennes
liv. Så gingo de fram till den lilla vita byggnaden,
där Ingrids husbondfolk bodde.
Det var tyst på gården. Alla ljus voro
släckta i fönstren. Månen kastade en skarp glans
över mitten av planen, men runt omkring var det
djup skugga under de lummiga träden. Blott en
och annan strimma lyste med ett matt, gulaktigt
sken igenom det tjocka lövverket. De gingo allt
långsammare, ju mer de nalkades trappan. Allt
oftare sökte deras läppar varandra. De stannade
i en lång omfamning. Så gingo de vidare igen,
hårt pressade mot varandra.
De kommo fram till trappan.
»Godnatt», sade Ingrid och kastade armarna
om hans hals. Han omfamnade henne ännu
häftigare, men sade intet. Den ena handen hade
han pressat mot hennes bröst. Han höll henne så,
när de gingo uppför trappan.
Nils Öppnade dörren.
»Du får inte», viskade Ingtid. »Gå, Nils.»
»Tro mig», sade han på samma sätt. »Säg
icke nej. Till jul kunna vi sätta bo.»
»Jag törs ej, Nils», viskade hon. Men han
drog henne till sig. Ingrid lutade sin panna mot
hans hals och följde honom sakta in.
Så stängde Nils förstugudörren varsamt, utan
ett ljud.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
