- Project Runeberg -  Hur Lars Anders och Jan Anders byggde gärdesgård /
184

(1914) [MARC] Author: Gustaf af Geijerstam
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - För att lära sig något

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

när han hade fått i sig kaffetåren och gick ut
för att se till stallet: »Se, barnen får lov att
lära sig något. Om jag hade fått det, så hade
jag inte behövt gå här och lanka inte.»

Det var en pojke och en flicka, de som nu
begåvo sig i väg. Gossen var åtta år och flickan
nio. Hon hette helt enkelt Hilda, men gossen
hade blivit döpt till Gottschalk, ty det hette
majoren, som Ström hade tjänat hos, och det var
den gentilaste karl han visste.

Snön föll i täta flingor. Den lade sig mjukt
över barren på granarna, smög sig fast i de fina
öppningarna dem emellan och bildade som en liten
ås med skarp kant, vilken gick ända ut i grenarnas
yttersta spetsar, och när man tittade uppåt,
underifrån, låg den tätast utåt, glesare invid stammen,
och högst upp i toppen gjorde den nästan all
grönska osynlig. Och på vägarna föll den mjukt
och lätt, lager för lager. Den gjorde de små
gångstigama i skogen osynliga. Blott för den, som
gått där många gånger, syntes de som smala
fåror, litet lägre än den övriga snön, som
bländande vit låg över marken, så långt man kunde
se, in under granarnas djupa skuggor, över
gärdesgårdarna, borta där gärdet började, och som ett
oändligt fält av bara vitt över slätten, där
skogsstigen ett ögonblick krökte ut ur skogen och
gav ögat synvidd. Luften var full av de där stora
stjärnlika flingorna. Såg man upp, gjorde det
ordentligt ont i ögonen, och de små måste
oupphörligt torka sig i ögonen med yllevantarna för
att kunna se.

Men nu voro vantarna också tämligen våta,
och därför blevo de små röda kindema ej torrare,
för att de blivit torkade på vantarna. Och tungt
var det att gå. Ty snön gick över fotknölarna,
och de snavade oupphörligt på de våta
trädrötterna, lönnhalt som det var. Men de knogade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 14:52:43 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/larsanders/0184.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free