- Project Runeberg -  Hur Lars Anders och Jan Anders byggde gärdesgård /
202

(1914) [MARC] Author: Gustaf af Geijerstam
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I snön

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Men om en stund sade en av flickorna:

»Det är märkvärdigt, att vi inte komma i
land!»

Ingen svarade. Det var, som om dessa ord
inneburit en hemlig känsla av skräck, vilken alla
delat, men ingen velat uttala.

Den långe med sydvästen avtog sin yllevante,
höll upp handen och pekade.

»Där är land», sade även han. »Vi gå rätt.»

Och tåget fortsatte sin färd genom snöyra
och mörker. Men de unga gingo ej längre så raskt
som förut. Männen hade släppt kvinnornas händer,
i en lång rad gingo de alla i varandras spår,
och den ensamme sjuttonåringen hade länge sedan
glömt att han önskat sig en flicka på hemvägen.
Kvinnorna klagade, att den vassa snön sårade
deras bara ben under kläderna, och för att ej
händerna skulle stelfrysa, måste de upprepade
gånger stanna och slå ihop armarna över bröstet.
Men på samma gång dröp deras hår av svett, och
bröstet hävdes av den oerhörda ansträngningen
att vada fram genom snön. Samtalen avstannade.
Ingen hade längre ett skämtsamt ord eller ett
uppmuntrande tillrop för sin närmaste kamrat. Tysta
gingo de fram, medan blåsten piskade dem från
vänster, och snön lade sig i små högar över axlar
och huvud, skägg, ögonbryn eller hår. De gingo
envist och i sävligt tramp, städse vidare. Den
muntra leken med elementerna hade förvandlats
till ett segt, ihärdigt arbete för att nå land, och
det fanns icke en, som icke kände, att de arbetade
för livet.

Till sist stannade skaran och en av männen
framtog sin klocka. Med svårighet lyckades man
genom att tränga sig tillsammans och bilda skydd
mot vinden få eld på en stryksticka. Vid skenet
av denna såg urets ägare, hur länge de hade gått.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 14:52:43 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/larsanders/0202.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free