- Project Runeberg -  Hur Lars Anders och Jan Anders byggde gärdesgård /
204

(1914) [MARC] Author: Gustaf af Geijerstam
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I snön

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

en djup snö, där varje steg tog hört den sista
resten av deras krafter och där varje nytt ras,
som störtades ned av den vilda stormen, skvallrade
om den grav, som med förtvivlans visshet
skulle nedbädda dem alla.

Och som människor, vilka kämpa livets
förtvivlade kamp, utbröto männen i förbannelser
och kvinnorna i jämmer. Männen förbannade den
stund, då de tagit kvinnorna med sig, och
kvinnorna klagade att de förlitat sig på männen.
Den ensamme sjuttonåringen grät som ett barn,
ur stånd att förstå det vilda raseri, som utbrutit
omkring honom.

Vems var felet? Vem hade narrat dem på
på denna farliga färd? Hädelser och vilda ord
ljödo genom stormen, som oupphörligt fullföljde
sitt verk och slungade ned snömassor, som om
den ägt ett osynligt hav att ösa dem ur.

Och medan de vilsegångna gingo vidare,
städse i samma riktning, tystnade de vilda orden
på deras läppar. De glömde bort, att förbittringen
över deras öde lagt onda ord på deras
tungor, och när den stora tröttheten kom och de
segnade ned i snön, sökte paren åter varandra,
och den olyckligaste kvinnan av dem alla lade
armarna om den långväxte ynglingens hals, som
om de vid sommartid suttit allena ute i den
gröna hagen.

Då ljöd i tystnaden den ensamme sjuttonåringens
röst, och alla tystnade. Ty de hörde att
gossen bad:

»Fader vår, som är i himmelen!»

Långsamt och entonigt läste han den gamla
bönen, vid vars ord generationers smärta sövts
till ro. Han satt med mössan i hand mitt i
blåsten, och han kände ej, hur drivorna hopade
sig över hans huvud och lade sig som ett kyligt,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 14:52:43 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/larsanders/0204.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free