- Project Runeberg -  Läsning för Finnar uti Blandad Fosterländska ämnen /
89

(1864-1866) [MARC] [MARC] Author: Carl Axel Gottlund
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

89

har yhtä) att ordets stam- eller ursprungliga grundord varit

ter (leuna deduktion, att rådfråga Herrar Europæus oeh Schleicher, så
förklara de att urformen, (ill ordet drcem, är dakam; således — idem per
illern. För att bättre fatta detta vilja vi först anföra dessa deras
urformer lör de s. k. Uindo-europoiska’’ räkneorden, hvilka äro — 1, a i ka,
uina, ai-na-ta och (j)edin, (således fyra). Så t. ex. äro de fyra
urformerna för det lilla svenska ordet en, eller ett, alla sålunda dubbelt
längre än det af dem sedermera bildade svenska stamordet. Detta strider
ju redan emot det sunda förståndet, eller emot sjelfva naturen och
begreppet af hvad vi i allmänhet förstå med ett stamord; d. v. s. ett
(litet) ord, som utgör såtillsiigandes det första fröet, eller sjelfva
kärnan, till åtskilliga andra deraf sedermera bildade eller tillskapade
ord. Ty, enligt hvad vi nyss nämnt, måste de ursprungliga stamorden
(såvida vi nemligen kunna uppspåra dem) eller de s. k. urformerna
till dem, blott och endast bestå af en enkel stafvelse; och det så
mycket mer som de enstafviga språken, med skäl, anses utgöra
menniskoslägtets äldsta eller s. k. urspråk. (Af dessa enstafviga såväl ord
som språk hafva, på syntetisk viig, sedermera under tidens längd
fler-stafviga uppstått; utan att detta hindrar att af de fler sta fviga
sedermera åter, på analytisk väg, kann uppstå enstafviga). Eller
rättare kanske sagdt, dessa stamord måste ursprungligen bestå af en
be-I judad konsonant, eller stundom— och isynnerhet i de ännu
obildade spaken —af en voka’1. Men härvid bör dock observeras (hvadvi,
i våra specimina af år 1850 ocli 1853, med flerfaldiga exempel bevisat)
att flerstafviga stnmord vanligtvis hafva flere, och ganska olika,
urformer, d. v. s. att de till sin grund väl kunna vara sammansatte af flere,
och skilda stafvelser, men af hvilka en hvar likväl ursprungligen
konstruerar olika urformer, de der hvar och en kunna hafva enahanda
betydelse som det, af dem sammansatta bela ordet; liksom vi t. ex. nyss
här visat att fallet äfven varit med ordon ilecem, yksi, och kaksi.

Vilja vi, angående stamordens uppkomst och ursprung, gå ännu
längre in i applikaturen, så måste vi antaga att äfven dc enklaste
orden i de enstafviga språken (d. v. s. såväl hvarje konsonant som
vokal) ytterligare haft en slags urform, som ursprungligen bestått i ett
oredigt, eller i ett oartikuleradt vokalljud, eller läte, ej såmycket
olikt de oskäliga djurens (af hvilka t. ex. kattens jam, och gökens rop,
ännu kommer menniskorösten nog nära). Och har det troligen fordrats
en mångfald af generationer innan dessa kakofonetiska ljud, hvilka på
sätt. och vis utgjort det första tungomålet (och hvaraf ännu i alla språk
gråten, skrattet, skriket, ocli en hop interjektioner äro — ett
reminiscens) småningom, och under tidens längd, kunnat utveckla sig
eller öfvergå till klarare och bestämdare former, hvilka först, bildat
ett eller annat ord, hvaraf småningom ett språk kunnat uppstå. Att,
detta verkligen varit fallet, bevisas deraf att det ännu gifves språk,
hvarom detta till stor del gäller. Så t. ex. finna vi i Cookesöarnes
språk hundradetals ord, hvilka endast bestå af ett slags (för våra öron,
oeh för vår nppfattningsgåfva) otydligt läte, uttryckt i ord bestående
af 1, 2, 3, 4 och flere (ofta olika slags) vokaler, förbundne med
hvarandra titan något,slags konsonantljud; och kann ett. såbeskaffadt, ord ej
blott hafva flere, alldeles olika, bemärkelser, utan kann det (hvad som
iir det besynnerligaste) - på en gåug vara bådo substantivum,
adjektivum, vorbum och adverhitim; (och iinnu till af olika bemärkelse) —
till ett bevis på språkens barndom. Utrymmet tillåter icke liär att
närmare vindicera det; dock skola vi kanske en annan gång göra det.

6*

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 14:55:00 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/lasfinnar/0107.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free