Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
117
Det torde kanske vara bekant att undertecknad, sasoin
gröda för hvarje olofligt svedjande i Bergslagen. Ocli som här aldrig
svedjande blifvit af Bergsmän och Bruksmän lofgifvit, alltså kom
allt-slags svedjande att anses, ocli rubriceras, under namn af uolofligt".
Men äfven i flere andra afseenden trakasserades finnarne på allt
möjligt vis. Så t. ex. förbjöds allmogen i Vermland 1650, vid 40 marks
Sili’. M:ts vite, att hålla sto — uefter hingstarne ej fingo gå stilla på
bete", som det hette. (Hade det då ej varit bättre att förbjuda
hingstar att, släppas å bete?). Detta förbud, som varade i 40 års tid (eller
till 1090) gjorde alt allmogen ej kunde förse sig med erforderliga
dragare, utan nödgades köpa sina hästar från Norrige, hvarigenom denna
Norrska hästhandel koin i gång, som iin i sednaste tider ägt bestånd.
Beräkningen var ganska riktigt gjord; ty när Norrmännen för sina
hästar fingo penningar af bönderna, gingo de dermed tillo bruksherrarne,
all, för samma penningar, köpa sig jern och smiden. År 1671, blef det
viil 40 marks Si|f. M:ts vite allmogen likaledes förbjudet att från
skogen hemta barr åt sina getter, eller att derifrån taga löf åt sina får
och sin boskap; hvarefter, enligt Kongl. Maj:ts Kesolution af </. 7 Okt.
1735 det slutligen blef dem belt och hållet förbjudet att hålla
getter; hvilket förbud dock upphäfdes 1641. Men deremot att bränna och
köla till bruken, derifrån voro icke ens de herrligaste löfskogar fritagne.
— 1656 förordnade Landshöfdingen O. Soop i Vermland, att Finnarne
vid 40 marks Silf. M:ts vite ej fingo sälja sina kol, hvarest de fingo
dem biist betalte, eller dit de lindé närmaste vägen; utan tvingades de att
släpa dem till ett visst för delta behof enkom anvisadt bruk, och
hvarvid de fingo åtnöja sig med den spottstyfver man derföre ansåg sig
böra betala, som den tiden utgjorde 16 styfver för stigen, eller 2
runstycken tunnan. Oaktadt deras klagan häröfver, gillades denna åtgärd
af Bergskollegium il. 23 Nov. 1696, och stadfästades af konung Fredrik
il. 27 Juli 1726. Likaså — i stället att uppmuntra timmerliandehi
på Norrige, såsom båtande och landet gagnande (och dit dessutom ofta
vattendragen visade den naturliga viigen) blef deremot <!. 16 Juni 17211
all slags träliandel i detta afseende förbjuden „vid varans förlust,
ocli 2 års Marstrand, både för säljare oeh dem som hjelpte
honom hugga eller köra"; oeh t.ill följd hvaraf ofta stora partier af flere
1000 stock blefvo nästan årligen på Finnskogarne konfiskerade,
afkap-pade, och oduglige gjorde; änskönt de blifvit fiilide på sjelfågande
skatte-åboers egna marker.
Uppå allmogens förnyade böneskrifter, utkommo slutligen (snart
sagdt såsom ett spektakel) Kongl. Resolutionerna af d.17 Dre. 1734 och
il. 16 Murs 17311, deri det beviljades dem rättighet att få uföta till
Norrige huggen ved af toppar ocli vindfällen, pä vagn
eller släda, emot tullens erläggande," liksom man i Norrige
behöfde köpa vedbrand ifrån Sverige. Doclc kronan af alla dessa
förordningar var likväl den af oss sid. 9 åberopade, och il. 7 Dec. 16S2
utfärdade Kongl. Förordningen, enligt hvilken finnarne skulle drifvas
från landet, med mindre de icke lärde sig svenska. Något sådant har
man då förr aldrig hört. — ej ens af de grymmaste fiender; endast
Aftonbladets redaktion synes vilja instämma häruti, och tyckes syfta
åt. samma håll. Detta allt utvisar huru långt en regering känn förgå
sig, som endast följer sina rådgifvares ingifvelser, och vederbörande
auktoriteter planer och projekter; oeh icke hellre lyssnar till sjelfva
folkets röst, oeh dem saken närmast angår.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
