Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
127
Nil har jag från tre olika håll (och det både från gamla
och nya verlden) äfvensom vid tre olika tidpunkter, fått be-
forntida finnar. Men som jag nu sjelf, personligen, liärom närmare ville
öfvertyga mig, tillfrågade jag en hvar af arbetsfolket — som om
måndags aftonen, hemkommande från sina utarbeten, infann sig på
Herrgården (i det do spatserade genom gården, för att inställa sig på
kontoret, der do skulle utbekomma sina arbetspoletter för dagen) — om de
ej kunde tala finska? Af alla erhöll jag ett härtill nekande svar.
Ledsen häröfver gick jag slutligen sjelf upp på d. s. k. ,kontoret", der
jag, uti förrummet, träffade en miingd torpare och landoönder; gjorde
om samma frågor, och fick alltid samma svar. Slulligen gjorde jag
enahanda fråga — äfven på finska; hvarvid jag vände mig till en gammal
gubbe, med ljusgult stripigt hår, (alldeles lik en äkta Tavastländning
af gamla stammen) hvilket åstadkom en allmän tystnad ibland de
närvarande. Äfven gubben teg, liksom lian hade fått sig lås för
munnen; men på hans min kunde jag likväl märka, att något föregick inom
hans inre. Jag fortfor derföre att tilltala honom på finska. Väl
öppnade sig nu munnen på honom; men ban fick intet ord fram. Och
alla de andra vexlade härvid betydelsefulla blickar med hvarandra,
liksom de hade sigemellan laggt om råd. Slutligen utbrast han, och
kort derpå älven alla dc andra, på en ren och vacker Savolaxisk
dialekt, och förklarade det de icke trodde sina öron, då de hörde mig
tala deras eget modersmål. När jag nu förebrådde dem deras
osann-fiirdighet, och frågade hvarföre de nekade sig kunna tala finska?
förklarade de alla, med en mun, att deras prester städse försäkrat dem,
att. det språk de talte icke var finska, och att de så bortsolkat sitt
tungomål, att ingen Finlands finné numera kunde förstå dem.
Dessutom hade de af svenskarne lidit så mycken smälek, och så mycken
förföljelse försitt finska tungomål, att de — redan för mera än tvenne
mansåldrar sedan — fullt oeh fast beslutit att aldrig mera, i någon svensk
mans närvaro, tala finska; hvilket de så mycket mera språkade —
öfverlemnade åt sig sjelfva. Om jag (å min sida) såväl som finnarne
(å sin) härvid angenämt öfverraskades, var detta än mer fallet med de
sveuska firuksbokhållarne, af hvilka Herrarne Berger ocli Orre skyndade
sig ut, från det inre rummet, för att med häpnad och förundran se
och höra hvad som vur på färde? Et.t sådant språk hade de ännu
aldrig hört. I anledning häraf skulle jag äfven kunna omtala en lustig
passage, som i detta fall engång tilldrog sig i sjelfva Stockholms stad;
och hvartill jag sjelf visserligen vur upphofvet. En afton hade jag
bjudit hem till mig några vänner, deribland Sekreteraren vid Kongl.
Musikaliska Akademin, O. Drake, jemte åtskilliga andra Stockholmsboar.
Detta skedde 2-1 år sednare, eller söndagen d. 9 Januari 1831. Nu hade jag
på f. m. samma dag händelsevis besökt d. s. k. „Helsinge qv.irteren"
vid Hötorget, enkom för att efterhöra om ej bland en hop derstädes
församlade Norrlandsbönder — äfven funnos folk ifrån de Norrländska
Finnskogarne? och hvarvid jag der anträffade allmoge, bland annat, ej
blott ifrån He I singel ands, Ångerm anl ands, och Ges tr i kel ands
Finnskogar, de der medfört dels smör, dels lärfter och linneväfnaden
för hufvudstadens behof, utan äfven en gammal bekant från byn Hamra
å Orsa Finnmark i Öster-Dalarne, som hade inkommit med ett lass
foglar, till salu. Alla dessa — olika till sina nationaldrägter, och
hemma från skilda provinser i Sverige, oeh föröfrigt sig emellan alldeles
obekanla — hade jag bedt komma till mig samma afton (hvilket de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
