Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
198
fyrbenta kreaturen, så — utom det att vi förklara detta för
en osanning — anse vi det som en hädelse ej mindre emot
uch tiggare, ofta i stora skaror, irrade ej blott (lagligen ikring
bygdén, utan de skjutsades vintertiden ordentligen ined häst neil släda —
1’rån by till by, och — från gfird till gård. Sålunda hände det ej
siillan (isynnerhet 0111 lördagarne) all t ill prestgården ankom både
från östan och vestan, 6 till 7 lass fullsatta med tiggare - både stora
och små — såväl karlar som qvinnor. Och hände det då ibland »It
några odygdiga pojkar i hopen beklagade sig jemmerligen alt de icke
ätit på en hel dag; ja väl stundom, — icke på tvenne. Ehuru vi alla
visste, eller åtminstone trodde, att detta var en tom förevändning,
endast beräknad att väcka medlidande — och det så mycket mer, som
ingen gerna försköt dem ohulpna, eller utan att tilldela dem en
allmosa om än aldrig så liten — så beslöt jag likväl till slut, för alt
närmare kontrollera deras uppgift, och för att öfvertyga mig om saken,
att sjelf försöka — l:o huru liinge man kunde lefva utan mat?
och 2:o huru plågsam hungern, i thy fall, kändes? Utan att
härom hvarken för föräldrar, eller syskon, vppa mitt beslut, väntade jag
endast på följande söndag (som var d. 7 April 1816) då jag, af
gammal vana, visste att en hop bordsfrämmanden skulle infinna sig på
prestgården till middagen, och då jag föresatte mig att laga till lifs så
mycket som möjligt, för att så mycket längre kunna stå ut med profvet
att lasta: ändock jag sedermera fann, att jag härvid icke kunde äta
mera än hvad jag förmådde. Oaktadt jag vid middagsbordet, af
sådan anledning, gjorde nog skäl för mig, nåde jag likväl varit redo att
redan om aftonen samma dag —göra ett nyt mal, tv jag var då ännu
i den växande åldern, då kioppeno lifskrafter alltjemt fordra ny
näring. Jlen som jag nu engång hade föresatt mig att, så vidt som
möjligt, hvarken äta eller dricka på hela veckan — lemnade jag
maten, och gick jag i det stället tidigt till sängs. Att jag icke
härunder skulle komma att lida af törst, visste jag nog förut; tv jag
brukade i allmänhet högst sällan dricka, och gjorde jag det någongång,
skeclde det utan synnerligt behof. Detta slags umbärande af ett utaf
lifvets många behof, daterar sig från 1814, da jag såsom student i Åbo,
och boende i guldsmeden Piiras gård, erhöll så osmakligt dricksvatten
att jag icke kunde begagna det; hvarigenom jag slutligen kom ur
vanan att dricka. Ja jag liar ännu intill sednare tider kunnat utan
olägenhet (d. v. s. utan att törsta) umbära det i månadtal, om så höfves,
_ nicd undantag likväl af the och kaffe, på vanlig tid; tvenne
drycker hvilka jag äfven kunde försaka, om så skulle vara.
Redan undersbittida på måndagsmorgonen begaf jag mig ut på
orrjagt till Lanrikankas ödemark, belägen bak Kulialampi träsk. —
Ströfvade oupphörligt hela dagen ikring genom mark och skog, och
hemkom sednare på qvällen, temmeligen trött och utmattad, utan att
hafva förtärt det ringaste. Visst kände jag mig redan på
förmiddagen, och än mera på eftermiddagen, något hungrig; dock icke så
mycket som jag hade föreställt mig. Hemkommen föregaf jag såsom skäl,
hvarföre jag icke förmådde äta qvällsvard, det jag nyligen ätit i
bondgårdarne. Men när man nu på bordet inbar ett stort fat med
s. lt. smörgröt (hvilken annars just utgjorde min favoriträtt) beströdt
ned socker och kanel, så väckte lukten deraf min appetit, till den grad
att jag, för att undgå frestelsen — lemnade rummet, och nedgick på min
kammare, för att krvpa till sängs Tisdags morgonen steg jag igen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
