- Project Runeberg -  Läsning för Finnar uti Blandad Fosterländska ämnen /
199

(1864-1866) [MARC] [MARC] Author: Carl Axel Gottlund
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

199

Regeringen än emot Gud (hvilka, hvardera, de dock härföre
närmast hafva att tacka); ocli d°i de likväl det oaktadt, kort

tidigt uppe, och gick åter ut på fogelskvtte, vandrade likaså liela
dagen, med torn måge, från morgonen till sedna qviillen, genom oländiga
ödemarker, utan att det minsta hvila, och likaså — utan att förtära
något. Jag fann härvid, till min förundran, att hungern småningom
nu helt och hållit öfvergaf mig — ja jag hade ingen begärelse ens
efter mat; men i det stället kände jag — först skofluls, och sedan allt
ständigt — vid nafveln, eller pä ett visst ställe tätt under bröstet, en
viss underlig slags känsla, liksom udden af en knappnål der skulle
sakta sticka mig; utan att jag dock kan säga att denna döfva verk,
som endast utgjorde ett gnagande, var särdeles plågsam. Om natten
sofde jag nu, liksom förra gungen, ganska godt, och hvaraf jag fann
att man ganska väl kan sofva med hungrig måge.
Onsdagsmorgonen skulle jag åter begifva mig till skogs, men nu kände jag redan
mig något matt, isynnerhet svigtade mina knän — måhända ock till
någon (lei såsom en följd af föregående dagens strapatser — i
anledning hvaraf jag ansåg tör rådligast att numera icke begifva mig på
alltlör långa promenader, af fruktan att möjligen sedermera icke mera
urku komma hem. Jag qvurstadiiade derföre hemma. Men då jag
äfven nu vägrade att intinna mig vid middagsbordet, föregifvande att
jag icke var hungrig (hvilket jag icke heller var) började min nior
att liiir ana oråd. Fruntimmren hufva i allmänhet ett visst fint
väderkorn i många saker; och hon var det minsann icke heller utan. Hon
påmintc sig nu det hon icke sett mig förtära något sedan om
söndagsmiddagen; och jag kom härvid i en formlig examen. Väl sökte
jag i början, att slingra mig undan hennes frågor; men ovan, som
jag var, alt ljuga — tillstod jag slutligen sanningen, att jag nemligen
ville pröfva om det var så plågsamt att svälta? Hon började
härvid att stormgråta, frågade: uhvad i Herrans namn tänker du på"?
och bad mig, för själ och pina, att jag genast skulle börja äta. Jag
anmärkte väl att äfven Ryssarne bruka fasta; men här hjelpte nu icke
mera livarken ord eller visor. Också var det mera hjertligt rörd af
hennes varma tårar, än dårad af tanken att vilja fullfölja min
föresats, och ingalunda af något matbegär, som jag slutligen lofvade
efterkomma hennes önskan Jag hade emellertid härvid redan kommit
till den erfarenhet att man mycket väl kunde svälta i tre dygn, utan
dryck ock utan mat; och att man derunder, ehuru med tom måge,
kunde Bofvn ganska sött. Också är jag fullkomligen öfvertygad att
jag, utan någon synnerlig plåga eller olägenhet, ännu kunnat svälta
några dagar — utan att derföre lcrepera. Man säger väl att uförsta
timmen i galgen är den värsta", och likaså kan mansäga, att första
dygnet att svälta — är det svåraste. Lyckligtvis hade jag då redan,
(d. v. s. förut) utom åtskilliga andra resebeskrifningar, genomläst 12
Delar utaf J. H. Campes (af Krutmejer öfversatta) uGeografiska
Bibliothek för ungdom", och visste således huru lifsfarlig det var att
efter långvarig svält göra ett styft mål; hvarföre jag beslöt att äta litet
hvarje gång, men i dot stället desto oftare, eller att i stället for ett
göra flere, mål. Sålunda gjorde jag mig på onsdagseftermiddagen fem
mål; och jag måste säga att i början smakade maten mig alls icke,
ty jag hade förlorat nästan all min smak, åtminstone all min matlust;
ià jag tvingade mig nästan att äta. Men efter andra och tredje
målet fick jag en strykande »]|petit, och ju mera jag åt — desto mera

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 14:55:00 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/lasfinnar/0217.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free