- Project Runeberg -  Läsning för Finnar uti Blandad Fosterländska ämnen /
242

(1864-1866) [MARC] [MARC] Author: Carl Axel Gottlund
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

242

söka de Yermländska finnskogarna, nedreste jag först — från
Upsala till Carlstad — i sällskap med Bokhandlaren Eman.

(grammatikalisk»,) språklagar korsfästade, och sålunda redan på sätt
ocli vis (med afseende å sin lifskraft) dödade bokspråk e t; titan har
jag — i motsats deremot, och i strid emot alla andra — följt, och
upptagit, det (enligt uttalet hos allmogen) städse ännu lefvande
talspråket, med alla dess många variationer; hvilket (såvida det är
fritt och rent från alla barbarism er) jag i detta fall tillerkänt den
högsta auktoritet. (Jenif. Forskningar i Finska språket, sidd. 6,12;

— Otava ID. Föret. s. LXII.) På grund häraf har jag— som, uf aktning
för andras åsigter, aldrig dessutom sökt öfvertala någon att handla såsom
jag — äfven yrkat: att hvarje finsk skrifställare borde — åtminstone
nu till en början — så troget som möjligt följa, och bcjiagna, sin
egen dialekt, eller mundart (jcmf. Ota\a 1 D. s. LXII, LXfil;
Suo-mi 1847, n:o 3) hvarigenom de skilda provinsialismerna ej blott skulle
blifva vetenskapligen mera kända, utan hvarigenom linska språket i
allmänhet skulle (i likhet ined Grekiskan) vinna i r i k het och om fång
(jemf. Otava 1 D. sidd. LXII—LXV11). Mon detta liar varit ett ord
predikadt för de döfvas öron; hvilket hittills ingen kunnat begripa
ocli uppfatta. Tvärtom har man anmärkt att detta skulle leda till en
allmän förbistring, och språklorblaiidning; i det man deremot yrkat
att man tvärtom borde bilda ett visst högspråk, eller bok språk,
det alla skulle väl förstå, (Otava I. c. sid. LXV) och hvilket
dessutom redan före vår tid finnes allaredan vara bildadt.
Derföre om ett ord uttalas olika, i olika provinser, så bör det äfven (efter
min tanke) kunna skrifvas olika, eller såsom skilda nuanser af
samma ord. Detta är ju att följa naturens ordning, ty det ena
trädet t. ex. är ju ickeheller alltid precist likt det andra, derföre att de
äro af samma slag; men nog igenkännas de, såsom sådane, alltid
ändå. Och att sjelfva språket, i sig sjelft, är en natur p r
o-d u k t, liar jag redan längesedan bevisat, (,,Forskningar", sidd.
4, 10) änskönt våra lärde vilja göra det till ett kons t fa b rilca t.
Hvad som här gäller om de enskildta orden, måste äfven gälla om de
grammatikaliska formerna. Så att om än begreppet, eller betydelsen,
af dem är densamma, kan likväl dess försinligade eller
förkroppsligade omklädnad i språket, d. v. s. talesättet — vara olika;
hvarvid den ena ordformen ofta nyttjas i stället för den andra (hvilket
jag t. ex. bevisat i mina ,,Forskningar", sid. 35—46) och att detta just
ofta utgör elegansen i språket, eller den poetiska behandlingen deraf;
ehuru torra, och pedantiska, skrifställare varit nog prosaiska, för att
icke kunna inse det. Man har alltid anfört — sasoin skäl emot mig

— förhållandet i audra kultiverade språk, hvarvid nian såsom en
förebild isynnerhet åberopat svenskan (Otava 1 D. Föret. s. LXf,LXXI).
Ja detta är just det bästa exemplet! Det torde knappt finnas ett språk,
soin (enligt granimalisternas mening) i ortografiskt afseende är så
in-konscquent och oregelbundet som Svenskan. Och hvad är orsaken
dertill? Jo att man i allt velat reglamcntera, och att ej blott skilda
författare, (Grammatici och Lexiografer — ofta efter olika principer)
men isynnerhet den „Svenska Akademin", sökt på allt sätt mästra och
ordna språket. D. v. s. konsten liar här mästrat naturen. Följden
häraf liar blifvit att man nu först, efter flere seklers bearbetande,
slutligen och sist tyckes hafva följt och hyllat min idé, d. v. s. att skrifva
orden strängt efter uttalet, ocli således äfven olika — efter olika uttal;
ja stundom olika äfven — efter samma uttal. Men då man härvid ej

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 14:55:00 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/lasfinnar/0260.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free