Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
261
(Ty föga nog torde någon vilja påstå — att Gud, enkom; lärt
Adam det; likaså litet som han lärt honom att äta och
sofva). Eller har menniskan kanske sjelf, småningom,
förvärfvat sig det, under tidernas längd — genom egen
ansträngning och förmåga? Detta är frågor som, mig
veterligen, hittills icke blifvit besvarade — knappt nog ens
framställda, för att besvaras; i det man endast ansträngt sig för
att utforska — hvilket språk som varit det äldsta i
verlden? En fråga hvartill äfven vi, småningom, skola komma.
Från en annan sicla betraktadt, torde väl ingen numera
vilja neka, eller bestrida, det ej menniskoslägtet, i sitt
första stadium, ursprungligen måste hafva varit mycket vildt
och rått — ej mycket olikt de andra oskäliga djuren. Den
som icke vill medge detta, torde åtminstone inse att
menniskan (utan erfarenhet och verlds-vishet,) måste, i likhet
med ett nyssfödt barn, i början hafva varit mycket enfaldig
och okunnig. Till följd häraf måste äfven hennes språk
(om hon hade något ?) eller hennes talförmåga varit lika
bristfälligt och inskränkt som hennes förstånd (eller
tankeförmåga). Huruvida nu menniskoslägtet (enligt några
naturforskares förmenande) ursprungligen utgått från
ap-släg-tet — lemna vi derhän. Visst är det åtminstone att det
tinnes många beröringspunker, och antydningar, som synes
liksom syfta ditåt; och i hvilket fall vi således icke hafva
mycket att fröjda oss öfver våra anor. Men vi skole här
uteslutande hålla oss till menniskospråket; måhända kunna vi
äfven, på den vägen, komma till vissa intressanta resultater,
som — sit voiia verbo (d. v. s. som — såtillsägandes) kunna
korrespondera med vissa andra naturförhållanden.
Yi hafva redan (jemf. sid. 89) a priori antagit att äfven
do enklaste orden i do enstafviga språken (d. v. s. såväl
hvarje konsonant som vokal) ytterligare haft en slags
urform, som ursprungligen bestått i ett oredigt, eller i ett
oartikuleradt vokaljud, eller läte, ej så mycket olikt de
andra djurens (af hvilka t. ex. kattens jam, och svinets grymt,
eller gökens rop, och Lomcns skrik — ännu kommer
menniskorösten nog nära) ocli har det således troligen fordrats
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
