Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
290
ligen vågat påpeka, ocli anmärka, något emot sjelfva
Universitet — ty om någon gjort det, om än aldrig så litet, så
har det blifvit upptagit med den största indignation, och
föranledt till bann och fördömelse 8) — måste vi till stor del
tillskrifva orsaken till den gamla surdegen, eller den gamla
rutinen, som ännu vidlåder detsamma. Mon liksom det icke
finnes den man — hans förtjenster må föröfrigt vara än
aldrig så öfvervägande — som icke har sina fel och svagheter,
så finnes det ock ingen auktoritet, eller ingen mensklig
inrättning, om än aldrig så förtäfflig, som ej äger sina stora
brister och lyten. Yårt Universitet (så höga tankar
mången derom än gör sig9) måste således ovilkorligen äfven
varabe-häftadt med vissa krämpor och skröpligheter; konsten består
då blott i att först kunna upptäcka dem. Sedan fordras det
endast kanske litet mera mod, och oförskräckthet, än som
vanligen är fallet, för att öppet förkunna dem; och dertill
ännu litet takt (om så behöfves) för att äfven behörigen
kunna styrka dem; hvarefter de, i sinom tid, lätt torde blifva
botade. Smickraren, och den hala lismaron, söker antingen
bemantla eller öfv er skyla dem, dåren berömmer dem; endast den
sanna fosterlandsvännen erfar "dem med innerlig sorg och
") Jemför t. ex. Helsngfors Tidningar 1861, n:o 39 och
44; äfvensom Finlands Allmäna Tidning för samma år, n:o 52
och 58. På samma sätt t. ex. — so Papperslyktan 1861, n:o 15
och 17, jemförd med Helsingfors Tidningar för samma år, n:o
48.––
’) Jag har stundom hört de oförstundige, tanklöst, yttra: det vart
Universitet vore ett af de allrabästa. Ja, Gud gifve det! (ty om de
Ryska, vill man här icke ens höra talas); dock tror jag, för min del,
att vi hafva mycket än, i den vägen, både att önska ocli hoppas; samt
att sjelfva tanken, eller tron, på vår egen ofelbarhet och fullkomlighet
— är den, som mest skadar, och — undergräfver oss.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
